idag är det om inte varmare än det var igår. det är nästan omöjligt att ens gå normalt på plan mark utan att bli alldeles slutkörd. igår försökte jag kyla ner mig med lite Maiden och Amorphis och det fungerade helt okej men idag väljer vi att bekämpa eld med eld. dagens låt blir "Carry Me Home" med The Hellacopters.

lyssna, njut och snälla drick något...

Mr Tungsten

Running Wild – Rouges en Vogue – 2005

Betyg: 4/5

Så var det tid för den sista skivan i Running Wilds Diskografi, ett markerat slut på en resa. En resa med många höga toppar och djupa dalar, mycket melodier, snabba och stämningsfulla, några oförglömliga mästerverk, en stor mängd härliga gitarrer tillsammans med ett unikt intresse för pirater. Men nu hissar våra tyska pirater segel för en sista gång.

Om Rock ’N Rolf & Co visste att Rouges En Vogue skulle bli det sista kapitlet eller inte i Running wild sagan är svårt att avgöra. Det var ju trots allt 4 år sedan skivan släpptes från att de lägger av totalt nu 2009. Men hursomhelst så tog jag mig an Rouges en Vogue med lite vemod och nästan (bara nästan) en tår i ögat. Det har trots allt varit en underbar karriär och även om man inte har varit med resan hela vägen (inte så mycket alls faktiskt) så har ändå deras musik betytt mycket för mig. Men nog om allt tjafs om att det ska sluta så går vi över till det som betyder något, nämligen musiken.

Rouges en Vogue är nog Running wilds starkaste platta sedan Masquerade år 1995, alltså tio år sedan (2005). Skivan innehåller mer energi och mer glädje än våra pirater har visat på mycket länge. Här bjuds det på mysiga melodier, härliga vokala insatser och det bästa låtmaterialet på kanske 10 år. Det är mer refrängbaserat och ibland känns det lite väl enkelt, men ändå så känns det som enkelheten bara gör saken bättre. Running wild spelar ju inte progressiv metal utan de spelar mer rock’n rollaktig hårdrock, det ska med andra ord vara enkelt och stämningsfullt. Ingen låt är dålig utan det är en bra helhetsupplevelse rakt igenom. avslutningsspåret ”the War” förtjänar dock ett extra omnämnande då det faktisk är första (och sista) gången som Running Wild passerar tio minuter sträcket utan att få det att vara tråkigt, utan den håller en intresserad hela vägen. Att samma låt får sedan avsluta skivan och stänga kontoret för hela Running Wild konceptet gör att den bara att höjs i mina ögon.

En skiva som avslutar en saga med enkelhet men ändå mycket känsla. Running Wild väljer att avsluta med det de gör bäst, alltså medryckande härlig hårdrock.

Running Wild jag kommer att sakna er…

Här nedan är alltså min avslutande lista på mina favoriter i Running Wild Diskografin. (listan är inte enbart efter betygsättningen utan även efter personlig smak och min personliga inställning till skivorna)