ska jobba imorgon och kände att det var tid att avreagera lite grann nu innan så det känns lite bättre. och vad passar bättre än lite dark tranquillity då? nä just det ingenting... här nedan är låten "Lost To Apathy" från skivan Character från 2005.

hoppas det smakar...

Black Sabbath – Paranoid – 1970

Betyg: 3.5/5

Jag har aldrig varit ett Sabbath-fan, jag har faktiskt inte riktigt lyssnat på Sabbath överhuvudtaget. Jag har hört låtar lite då och då som "Paranoid", "Neon knights" och "Iron Man" men jag kan inte minnas att jag lyssnat på en hel skiva med dem. Visserligen har jag hört Heaven & Hell och det är ju nästan Sabbath fast detta är faktiskt mitt första riktiga besök av Sabbath under Sabbath namnet.

Jag började lyssnade på Paranoid för att det kändes som något man måste göra. Som en sådan grej man bara måste ha hört som till exempel Iron maiden’s Number Of The Beast eller Dio’s Holy Diver eller varför inte King Diamond’s Abigail.

 Hursomhelst så skulle gräset klippas idag och Paranoid fick göra mig sällskap. Och jag kan faktiskt inte riktigt förstå hur den fått sådan status som den faktiskt har fått. Skivan är inte dålig, absolut inte men som en klassiker i hårdrocks historian…nja jag vet inte. Visserligen tror jag man kanske måste ha varit med på 70-talet för att bedöma hur stort och nytt det var för musikvärlden, men idag känns skivan lite som en gäspning. Musiken är ju bra och om man tänker på att den gjordes 1970 så ökar respekten men jag är en sådan människa som inte vill ha ursäkter för varför musiken är som den är. Jag vill ha bra musik och sen skiter jag i när den är gjord, punkt slut.

Med risken att få en snyting vill jag säga att paranoid inte är ett mästerverk, den är bra och underhållande men inget tidlöst mästerverk… men jag kanske är för ung för att inse, kanske har jag inte erfarenheten och kanske jag är lite dum och naiv, så vi får väl se om mitt tycke om Paranoid ändras, för nu är den bara okej…