Running Wild – Blazon Stone – 1991

Betyg:4.2

Det tog lite längre tid än vanligt att få upp en recension idag, Jag skyller på att det är måndag,. Men den som väntar på något gott…

”Blazon Stone” är Running Wilds första skiva som släpptes på 90-talet. Och efter ”Under Jolly Roger” (1987) så är ”Blazon Stone” tyskarnas jämnaste album hittills. Skivan inleds med titelspåret som sätter ribban högt på en gång. Piraterna verkar satsa mer på lättsjunga refränger och låtar som sätter sig snabbt denna gången. Ett bevis på detta är låten ”Slavery” som är ett stycke som mäktigt och ståtligt pulserar genom högtalarna och med en refräng som är gjord för liveframföranden.

  Mr Rolf har helt klart placerat godbitarna i mitten av plattan. Från spår nummer 4 till 7 (ej inräknat det instrumentella stycket på spår 6 ”Over The Rainbow”) bjuds man på ett smörgåsbord av Running Wilds läckraste refränger. ”Fire & Ice” ”Little Big Horn” och ”White Masque” fullkomligt briljerar och lämnar en ganska utmattat av alla försök till allsång.

Även om den största smällen är över finns dock en del kvar att bli exalterar över. ”Bloody Red Rose” och ”Straight To Hell” är inga dåliga spår de heller, och de är fulla med fart och fläkt. Som vanligt så avslutar Running wild med en mer midtempo låt med en lättsjungen refräng, i detta fall den majestätiska ”Head Or Tails”.

Running wild har med andra ord brutit förbannelsen av att följa bra skivor med sämre. Två på raken och en ny skiva alldeles runt hörnet, kommer piraterna att fortsätta på kursen eller segla vilse… To be continue…

om det skulle finnas någon/några som skulle vilja kommentera så vill jag bara klargöra att jag inte kommer censurera någonting. jag godkänner alltså alla åsikter, jag kommer inte ens titta på dem innan de publiceras utan de publiceras automatiskt . jag tycker att en diskussion  bara är trevlig och jag förstår att alla inte kan tycka lika. musik är ju konst, alltså olika för alla.Så låt oss frågasätta och protestera, låt oss undra och fundera. vad tycker du? vad tycker jag? vem är du,vem är jag? levande charader....

Primal Fear – 16.6 (Before The Devil Knows You’re Dead) – 2009

Betyg:4.3/5

Ni kanske undrar om jag bara lyssnar på tysk metal, svaret är nej men jag tyckte det kunde vara passande då Primal Fear inte släppte allt för länge sedan (22 maj) sin senaste platta. Och jag har ju inte recenserat någon fräsch fullängdare idag så jag tänkte det kunde sitta fint med något nytt.

Primal Fear har med de senaste plattorna (2005 ”Seven Seals” och 2007 ”New Religion”) fått lite mer tid i rampljuset. De båda senaste var fenomenala skivor som visade en ny sida från tyskarna. En sida med stor känsla för melodi och symfoniska arrangemang. Den nyaste delen i katalogen, ”16.6” visar dock ett Primal Fear som återvänder mer till rötterna. ”16.6” har mer likheter med plattan ”Nuclear Fire” från 2001. Det är rakare, enklare, mindre symfoniskt och mer fokus på gitarrer och rytm.

Skivans första del bjuder på väldigt mycket Power metal a la Germany. ”Riding The Eagle”, ”Black Rain” och ”Under the Radar” är riktiga power metal dängor som har fart och lättsjungna refränger. Titelspåret ger dock en mer att tugga i, med ett snuskigt läckert gung och en nästan olaglig catchig refräng. Låten ”No Smoke Without Fire” låter som den är tagen direkt från Seven Seals skivan, med dess snygga symfoniska partier och vackra refräng, mycket snyggt.

Skivan avslutas (ej inkluderat bonuslåtarna) med ”Hands Of Time” där sångaren Ralf Sheepers tar ett kliv bakåt och låter bandkamraterna visa framfötterna vid mikrofonen. En riktigt bra låt som kom som en riktigt härlig överraskning. men mitt favoritspår finner vi dock vid bonuslåtarna. Låten heter ”Scream” har lätt den läckraste refrängen, den är enkel men oj så effektiv… skönt att sluta med ett stort plus.

Jag känner mig ganska kluven för att betygsätta Primal Fears nyaste då jag känner mig besviken att Primal Fear inte fortsatte på ”New Religion-vägen”. Men åt andra sidan så är ju 16.6 (Before The Devil Knows You’re Dead) en riktigt bra skiva som förtjänar toppbetyg.

Om du blev förtjust av tyskarnas senaste verk bör du inte förvänta dig en direkt uppföljare, men för den som gillar lite omväxling så är 16.6 en riktig bra skiva.

P.S Primal Fear är faktiskt bara till 3/5- delar tyskt. Numera består de även av en svensk gitarrist och sedan innan en kanadensare som trummis… så det så!

Nedan kan du se singel från albumet. låten heter "Six Times Dead (16.6") 

Enjoy!

Running Wild – Death Or Glory – 1989

Betyg: 4/5

”Death Or Glory” blev sista skivan Running Wild släppte under 80-talets skyddande famn. 90-talet skulle visa sig vara tufft för hårdrocks- och metal banden världen över men det är ju en annan historia, en historia som vi inte orkar gå in på nu så därför tar vi itu med skivan istället.

Skivan följer upp förra årets (1988) ganska ljumma försök ”Port Royal” och historien upprepar sig igen. Alltså inte att ”Death or Glory” är en dålig skiva utan snarare att efter varje sämre Running wild släpp följer en skiva som leder bandet tillbaka i rätt riktning. Efter debuten kom ju ”Branded And Exiled” som inte levde upp till föregångaren. Efter den kom i sin tur mästerverket ”Under Jolly Roger” som sedan följdes upp av den medelmåttiga ”Port Royal”. Nu är det med andra ord tid för ett nytt mästerverk.

”Death Or Glory” är ingen ny ”Under Jolly Roger” men det är i alla fall en riktigt bra platta. Redan i första spåret hör vi spelglädjen igen och ”Riding The Storm” är klart en av skivans höjdpunkter med sin Speed metal betoning. Det bjuds på en hel del örongodis i form av den rockiga ”Renegade” eller den gitarrdrivande ”Evilution” . Mästerverken på skivan är dock ”Bad To the Bone” som lyser med glädje, kaxighet och riktigt tung driv. Det andra mästerverket är ”Tortuga Bay” som är en av mina absoluta favoritlåtar med Running Wild. Snabbheten i hela låten gör att det är omöjligt att sitta still. Albumet avslutas med ”The Battle Of Waterloo” och ”March On” som är riktigt snygga båda två och stänger dörren till 80-talet på ett mycket värdigt sätt.

Ett misslyckat försök följt av ett guldkorn, kommer Running Wild fortsätta trenden in på 90-talet? Kom tillbaka och se efter…

Här nedan kan du se ett av skivans mästerverk ”Bad To the Bone”…Älskar man bara inte Rock n Rolfs huvudryckningar….Rock on!

Lyssnar just nu på nya Hardcore Superstar’s plattan ”Beg For It” har knappt hört hela skivan än men jag kan redan nu rekommendera den till den som tycker om kaxig självständig musik.

En recension kommer väll komma inom de närmaste dagarna men nu ska vi bara njuta…

Varför inte njuta du också… nedan finns länken till skivan på Spotify… testa vet ja!

Running wild – Port Royal – 1988

Betyg: 3/5

Efter succen "Under Jolly Roger" var nog pressen stor för Running wild att komma upp med en lika bra uppföljare. Så därför valde de att utveckla pirattemat från förra skivan. Frågan är bara om det fungerar lika bra som på förra skivan?

Svaret är som man kan döma av betyget att det inte gick riktigt hela vägen den här gången. Mitt största problem verkar ligga, inte i sångmaterialet utan i själva produktionen. Kanske är det bara mitt exemplar som det är fel på men det låter som allt ligger väldigt långt bak i mixen. Man får verkligen skruva upp volymen för att kunna haka på rytmen. Det gör att känslan inte riktigt infinner sig. Låtar som ”Ragin Fire” och ” Uaschitschun” har sköna refränger men då man verkligen måste anstränga sig för att hänga med känns det inte riktigt värt det. Materialet är dessutom inte lika vasst som förra gången. Visst finner vi guldkorn som ”Conquistadores” och redan nämnda ”Uaschitschun” men två låtar gör inte en hel skiva.

Det känns helt enkelt för lite och musik ska ju göra att man känner något, eller? Överlag så lyssnar man bara för stunden och fem minuter efter ”Calico Jack” avslutar skivan är albumet redan glömt. Skivan får i alla fall godkänt fast med ett minus i kanten. Hade produktionen varit bättre hade nog en halv poäng kunnats lägga till.

Port Royal fungerar för stunden men är ingenting som man kommer att besöka ofta.

Dark Tranquillity – Damage Done – 2002

4.5/5

Nu  rivstartar vi dagen!

Dark Tranquillity är en av de stora inom svensk hårdrock och tillsammans med In Flames för de fortfarande den melodiösa dödsmetallen från Göteborg vidare ut i världen. Damage Done är bandets sjätte album och min första bekantskap med bandet, vilken Tungsten har jag sovit under?

Jag har alltid trott att jag inte skulle vara en Dark Tranquillity fantast då de från skillnad till bland annat In Flames, Mercenary och andra band inte blandar så mycket med ren sång utan kör med ständig growl. Detta trodde jag skulle leda till en enformighet i deras ”sound” och att det skulle bli svårt att urskilja något speciellt med dem… Oj vad fel jag hade…

Damage Done är ett solitt kraftpaket från början till slut. Från första låten "Final Resistance" till sista instrumentella stycket "Ex Nihilo" bjuds vi på känsla och tyng av den högre klassen.  Sångaren Mikael Stanne har en fantastiska mörk och hatiska stämma. Han har verkligen en utstickande klang i sin growl som gör att Dark Tranquillity får en unik stil. Enformigheten infinner sig aldrig då Stannes röst skiljer sig så mycket mellan känslorna i varje låt. ”Hours Passed In Exile”, ” Monochromatic Stains”, ”The Treason Wall” och Bonuslåten ” I, Deception” hör till skivans toppskikt även fast genomgående så är skivan grymt bra.

Att jag inte har gett Dark Tranquillity en chans förens nu känns väldigt korkat nu i efter hand, men nu har ju jag hela deras diskografi att se fram emot… det är inte så illa…

Lion’s Share – Dark Hours – 2009

 Betyg: 3.7/5

Troligtvis dagens (va, är klockan redan över tolv?) sista recension och det är ingen Running wild CD heller. Tänkte jag skulle byta lite för omväxlingens skull så jag började kika lite i min spotify lista för att hitta något passande. Det skulle inte vara för djupt eller något jag borde lägga ner lite mer tid på utan det skulle vara rakt, enkelt och härligt förlösande.

Lion’s Share är ett relativt nytt band för mig, jag har bara hört ett album förutom deras senaste och de var ”Emotional Coma” från 2007. Jag tyckte ganska mycket om den skivan men då det var min enda tidigare erfarenhet med bandet var inte förväntningarna skyhöga.

Den som tycker om Dio kommer att tycka om Lion’s Share då sångaren Patrik Johansson låter som en bättre (slå mig inte!!) version av Ronnie James Dio. Visst har Dio fortfarande kraft och styrka i sin röst för att vara närmare 70 år men hans period har varit och det kanske är tid att låta någon annan sitta på tronen.

Patrik Johansson spelar även i bandet Astral Doors och jag tycker mig höra många likheter förutom sången men Patriks andra band. Jag skulle beskriva Lion’s Share som Heavy Metal helt kort och gott. Betoningen ligger på Sång och gitarrer där speciellt gitarrerna låter sylvassa på denna fullängdare. De fullkomligt exploderar på varje låt och det riffas för fullt och delas ut kraftiga soloinsatser från höger till vänster.

Plattans gyllne spår är den snabba ” Judas Must Die”, ”Barker Ranch” som påminner en del om låten ”Trafficking” från förra skivan. Även ”The Presidio 27” måste nämnas då den innehåller riktigt vacker ren sång från herr Johansson istället för hans mer raspiga rock n roll stämma. Han borde verkligen sjunga rent mer då han har en ofantlig kapacitet och känsla i rösten, det ger rysningar…

Dark Hours är inget mästerverk men för den som blev besviken på senaste Heaven & Hell plattan och inte orkar vänta på att Mr Dio ska släppa ett nytt album kan jag bara rekommendera Dark Hours.