Running Wild – Rouges en Vogue – 2005

Betyg: 4/5

Så var det tid för den sista skivan i Running Wilds Diskografi, ett markerat slut på en resa. En resa med många höga toppar och djupa dalar, mycket melodier, snabba och stämningsfulla, några oförglömliga mästerverk, en stor mängd härliga gitarrer tillsammans med ett unikt intresse för pirater. Men nu hissar våra tyska pirater segel för en sista gång.

Om Rock ’N Rolf & Co visste att Rouges En Vogue skulle bli det sista kapitlet eller inte i Running wild sagan är svårt att avgöra. Det var ju trots allt 4 år sedan skivan släpptes från att de lägger av totalt nu 2009. Men hursomhelst så tog jag mig an Rouges en Vogue med lite vemod och nästan (bara nästan) en tår i ögat. Det har trots allt varit en underbar karriär och även om man inte har varit med resan hela vägen (inte så mycket alls faktiskt) så har ändå deras musik betytt mycket för mig. Men nog om allt tjafs om att det ska sluta så går vi över till det som betyder något, nämligen musiken.

Rouges en Vogue är nog Running wilds starkaste platta sedan Masquerade år 1995, alltså tio år sedan (2005). Skivan innehåller mer energi och mer glädje än våra pirater har visat på mycket länge. Här bjuds det på mysiga melodier, härliga vokala insatser och det bästa låtmaterialet på kanske 10 år. Det är mer refrängbaserat och ibland känns det lite väl enkelt, men ändå så känns det som enkelheten bara gör saken bättre. Running wild spelar ju inte progressiv metal utan de spelar mer rock’n rollaktig hårdrock, det ska med andra ord vara enkelt och stämningsfullt. Ingen låt är dålig utan det är en bra helhetsupplevelse rakt igenom. avslutningsspåret ”the War” förtjänar dock ett extra omnämnande då det faktisk är första (och sista) gången som Running Wild passerar tio minuter sträcket utan att få det att vara tråkigt, utan den håller en intresserad hela vägen. Att samma låt får sedan avsluta skivan och stänga kontoret för hela Running Wild konceptet gör att den bara att höjs i mina ögon.

En skiva som avslutar en saga med enkelhet men ändå mycket känsla. Running Wild väljer att avsluta med det de gör bäst, alltså medryckande härlig hårdrock.

Running Wild jag kommer att sakna er…

Här nedan är alltså min avslutande lista på mina favoriter i Running Wild Diskografin. (listan är inte enbart efter betygsättningen utan även efter personlig smak och min personliga inställning till skivorna)

Amorphis – Skyforger – 2009

Betyg: 4.2/5

Amorphis har jag alltid associerat med mörker och vinter. Deras förra skiva Silent Waters passade väldigt bra till det temat. Att en mörk vinterdag krympa in under varma filtar (inte för varma då kylan ska då och då göra sig påmind) och lyssna på dessa finska folk/döds melodier var riktigt trevligt och jag hade hoppats att de skulle kunna svalka mig i denna sommarvärmen.  Men den nya skivan håller inte riktigt sig till det temat.

Skyforger är faktisk mer sommaraktig, mer lättsmält, mindre mörker och mer ljus. Den är nästan som Silent Waters motsatts, lite snällare tvilling. Visst är det inte jätte glättigt då låtarna innehåller en visst djup och growlen gör en påmind om att mörkret ligger och gror på undersidan. Men ljuset och hoppet tar ändå överhanden och Amorphis låter gladare och trevligare än man är van vid. Dödsmetallen är ständigt i bakgrunden i ungefär alla låtar utom i "Majestic Beast" där den härliga growlen skapar en skiva med lite mer kontrast då munterheten började kännas lite väl enformigt.

Skyforger är ändå, trots "glädjen" riktigt bra. Albumet är mer refräng baserat än vanligt och många låtar känns väl passande att lyssna på svala sommarkvällar. Att det inte är riktigt lika kallt och mörkt som föregångaren gör inte så mycket då skivan håller mycket hög klass. Den kommer nog mycket sannolikt hamna i min topp 20 i år, rekommenderas starkt

 Michael Jackson avled igår och det kom faktiskt som en riktig chock. det känns ju som michael jackson var odödlig men tydligen var han männsklig som alla oss andra trors allt. även om jag personligen inte var en jättestor fan av han musik uppskattade jag honom som musiker och underhållare. utan honom skulle nog inte musikvärlden vara som den är idag. och vi ska inte sticka under stolen med att han gjorde några riktigt sinnesjukt bra låtar som, Billie Jean, Thriller eller Beat it.

just nämnda Beat it kan du beskoda här nedan. video nr 2 består av samma låt fast som cover av melo death metal bandet Raintime, riktigt bra Cover av en reda underbar låt. 

det är inte tid att gråta eller känna sorg.det är inte tid att tänka på vad som kunde hänt eller inte... det är tid att hylla och att minnas. minnas en av tidens största musiker och underhållare, glöm inte Michael Jackson, the King of Pop

värme och åter värme, det är så varmt att hjärnan inte riktigt hänger med idag. sitter ute i solen och avnjuter nya Dream Theater skivan, lite Amorphis och självklart In Flames för att vässa kanterna lite.

i helgen var ju ACDC var på Ullevi, närmare bestämt i söndags och jag ångrar nu lite att jag inte skaffa mig en biljett. Visserligen är jag inget ACDC fan men stämningen på sådana stora spelningar brukar ju få en att glömma sådana  små bagateller.sommarn handlar ju mycket om konserter och festivaler så därför tänkte jag nu bjuda på lite Ullevi godis, och inte ACDC utan i istället lite Iron Maiden. det finns väl inget mer sommar-aktigt än Maiden på Ullevi ochdenna video är från 2005 och deras spelning framför över 50 000 skrikande vikingar.  känn stämningen och njut

ha det bra

Mr Tungsten

som några kanske redan vet så släppte Dream Theater sitt nya album igår och jag kan bara säga det var mycket musik att absorbera. det kan nog tänkas ta ett tag att få upp en recension  men jag kan i alla fall säga att efter första lyssningen var intrycket riktigt bra.

det kommer även som lovat en Amorphis recension inom kort och då på deras nyaste cd Skyforger.

 sist så ska vi ju även avsluta Running Wild diskografin, bara en skiva kvar sen så sätter vi ett annat band under mikroskopet, vilket det blir....ja det bestämmer du, rösta så du får som du vill.

ha det bra!

Mr Tungsten

Swashbuckle - Cruise Ship Terror - 2009

Betyg: 4,3 /5 

ja det blir lite mer pirat metal, jag tänkte nämligen kolla upp Alestorms nya skiva Black sails at midnight men tack vare spotify så råkade jag hitta ett annat, liknande band. bandet i fråga heter Swashbuckle och spelar thrash metal med pirat influenser. det låter riktigt läckert faktiskt och jag skulle beskriva dem som lite hårdare än just nämda Alestorm. de gav mig ett leende på mina läppar och det var mycket härliga 7 minuter och en härlig singel med två underbara låtar. rekommenderas starkt och jag hoppas på en lika stark fullängdare...men som sagt det är ju dumt att hoppas...ahh jag hoppas ändå!

ska jobba imorgon och kände att det var tid att avreagera lite grann nu innan så det känns lite bättre. och vad passar bättre än lite dark tranquillity då? nä just det ingenting... här nedan är låten "Lost To Apathy" från skivan Character från 2005.

hoppas det smakar...

Black Sabbath – Paranoid – 1970

Betyg: 3.5/5

Jag har aldrig varit ett Sabbath-fan, jag har faktiskt inte riktigt lyssnat på Sabbath överhuvudtaget. Jag har hört låtar lite då och då som "Paranoid", "Neon knights" och "Iron Man" men jag kan inte minnas att jag lyssnat på en hel skiva med dem. Visserligen har jag hört Heaven & Hell och det är ju nästan Sabbath fast detta är faktiskt mitt första riktiga besök av Sabbath under Sabbath namnet.

Jag började lyssnade på Paranoid för att det kändes som något man måste göra. Som en sådan grej man bara måste ha hört som till exempel Iron maiden’s Number Of The Beast eller Dio’s Holy Diver eller varför inte King Diamond’s Abigail.

 Hursomhelst så skulle gräset klippas idag och Paranoid fick göra mig sällskap. Och jag kan faktiskt inte riktigt förstå hur den fått sådan status som den faktiskt har fått. Skivan är inte dålig, absolut inte men som en klassiker i hårdrocks historian…nja jag vet inte. Visserligen tror jag man kanske måste ha varit med på 70-talet för att bedöma hur stort och nytt det var för musikvärlden, men idag känns skivan lite som en gäspning. Musiken är ju bra och om man tänker på att den gjordes 1970 så ökar respekten men jag är en sådan människa som inte vill ha ursäkter för varför musiken är som den är. Jag vill ha bra musik och sen skiter jag i när den är gjord, punkt slut.

Med risken att få en snyting vill jag säga att paranoid inte är ett mästerverk, den är bra och underhållande men inget tidlöst mästerverk… men jag kanske är för ung för att inse, kanske har jag inte erfarenheten och kanske jag är lite dum och naiv, så vi får väl se om mitt tycke om Paranoid ändras, för nu är den bara okej…