ser nu att röstningen har börjat komma igång lite grann. fortfarande "Under Jolly Roger" i topp samtidigt som "The Rivalry" och"Port Royal" delar broderligt på andra platsen. har inte du lagt din röst så passa på nu.

nomineringarna till varför ni valt som ni valt skulle också uppskattas då det är intressant att byta tankar med varandra. varför är det just din favorit? känner du att du har lust att dela nomineringen med andra så lämna en kommentar.

Tack än en gång för visat intresse!

Mr Tungsten

Running Wild – Masquerade – 1995

Betyg: 4/5

Våra kära pirater försökte omgående utnyttja framgångsvågen från Black Hand Inn med att skapa en ny skiva redan året efter. Denna gång så är det även början på ett koncept, en trilogi av skivor som omfattar kampen mellan gott och ont. Masquerade har inte riktigt samma fräs som på föregångaren men ändå ingen skamsen uppföljare.

Då skivan följer ett koncept och inleder en trilogi så är det väntat att ett intro är på sin plats. Och mycket riktigt sätter "The Contract/The Crypts Of Hades" sinnesstämningen ganska snyggt med Rock ’n Rolfs hesa upprepningar av frasen "yes master..". Efter dryga 2 ½ minut börjar titelspåret och personligen tycker jag den är bland höjdpunkterna på skivan. Mycket fart och en relativt simpel refräng som får en att lyssna till lite extra. Efter detta följer dock lite mer alldagliga låtar. Det känns som helt enkelt andra versioner på gamla Running wild kreationer, inget speciellt men inte egentligen dåligt för den delen heller. Först vid spår 5 och fram känns det som kreativitet och känslan återfinns. "Lions Of the Sea", "Rebel At Heart" och "Wheel of Doom" är tillsammans med titelspåret, låtar värda Running wild namnet och alla tillhör skivans toppskikt.  Även "Men in Black" och "Underworld" förtjänar att nämnas då de sätter punkt på en väldigt trevlig tillställning.

En riktigt bra uppföljare men som inte når samma status som bandets mästerverk, dock klart över godkänt

Hardcore Superstar – Beg For It – 2009

Betyg: 4.5/5

Ja så har även denna skiva hunnit lägga sig något. Då jag ganska tidigt utgav denna som en potentiell kandidat till årets platta så känner jag mig väldigt lättad över att första intrycket bestod.

Hardcore superstar spelar punkaktigt sleeze metal med ett unikt driv och kaxighet i varje låt. Skivan påminner mycket om svenskarnas förra fullängdare från 2007 "Dreamin’ In A Casket" fast denna gång känns materialet mer moget. Visst finns fortfarande de rebelliska tongångarna som här i "Remove My Brain" "Illegal Fun", "Done Care ’Bout Your Bad Behaviour" "Beg For It" och "Spit It Out" kvar i skivkompositionen. Och även det lite snuskiga spåret som "Into Debauchery" finner sin plats i helhetsbilden. Men överlag så känns det som Hardcore Superstars har mognat sedan sist. Det känns mer musikaliskt genomtänk och inte lika överdrivet som på tidigare plattor. Svenskarna verkar leva mer efter talesättet "Less is more" då det känns som instrumenten inte spelar i mun på varandra utan mer komplimenterar varandra till en större ljudbild. Största överraskningen kommer i form av den halv akustiska balladen "Hope For A Normal Life" som verkligen lyser med sin uddhet från bandet man trodde hade bara en sida. Det känns uppfriskande och härligt och det känns som en riktigt bra sommarballad.

Jag står fast vid mitt tidigare uttalande om att ”Beg For It” mycket väl är med i kampen om titeln årets platta!… Måste jag säga att jag rekommenderar den… nää tänkte väl de…

spana in titelspåret från skivan här nedan och skaffa dig en egen uppfattning om Hardcore superstar a la 2009.

Har precis lyssnat igenom "Masquerade" med Running wild och en recension väntas komma inom kort kanske inte idag men imorn som senast. Jag har även låtigt Hardcore superstar skivan lägga sig lite och som utlovat tidigare så kommer den även inom den närmsta framtiden.

I väntan kan ni alltid lyssna på en av  mina favoriter från "Black Hand Inn". Låten heter "Fight The Fire Of Hate" och är riktigt läcker att städa till (risk att städningen får lida då luftgitarren bara är ett måste).... känn bara gunget...helt underbart!

Running Wild – Black Hand Inn – 1994

Betyg: 4.6/ 5

Det har varit lite dåligt med recensioner på senaste tiden och jag ber om ursäkt, men det har varit massa andra grejer som kommit i vägen. Och som jag nämnt innan vill man inte hasta med beslut och bedömningar då det lätt blir fel… men i alla fall så kommer här och nu ett nytt kapitel i Running Wild sagan

Inte sedan 1987 har Running Wild gett sina lyssnare en sådan välarbetad musikupplevelse som de gör på Black Hand Inn. Helhetsupplevelsen är för en gång skull intakt och istället för att tycka om enskilda spår skiner hela skivan med en intensitet som Running wild inte visat på länge. 

Skivan inleds med ett intro som snabbt sätter humöret för pirater och andra gåtfulla varelser. Efter Introt brakar titelspåret loss, och vilken uppvisning av intensivt snabba gitarr riff det är. Hela skivan innehåller faktisk majoriteten snabba skapelser som verkligen rycker till sig uppmärksamheten från lyssnaren. Refrängerna är vässade till max på Black Hand Inn som visas i till exempel låten "Soulless" som bjuder upp till en ruggigt härlig refräng som bara lämnar en med ett leende på läpparna. "Fight The Fire Of Hate" är en av skivans långsammare spår men emellertid en av mina personliga favoriter. Den har sådan pondus och självsäkerhet att man bara känner värme i hela kroppen. En av skivans absoluta höjdpunkter är däremot alla gitarrsolon. Det verkligen briljeras från höger till vänster med snabba, kraftigt, men ändå smakrika gitarr kompositioner.

Det enda felet med skivan är det avslutande stycket ”Genesis (The making and the fall of man)” som på 15 + (!!!) minuter drar ner både tempo och helhetsuttrycket på hela skivan. Men i det stora hela kan jag inget annat säga än att Black Hand Inn är ett mästerverk och en av Running Wilds stoltaste kreationer, rekommenderas starkt.

Bloodbath - The Fathomless Mastery – 2008

Betyg:4/5

Bloodbath har alltid varit för mig ett sidoprojekt av Opeth’s förgrundsgestalt Mikael Åkerfeldt. Dock visade Bloodbath med förra given från 2004 "Nightmares made flesh" att de klarade sig bra utan Åkerfeldt och istället med nya sångaren Peter Tägtgren från band annat Hypocrisy och Pain. Herr Tägtgren lämnade dock i sin tur bandet för att fokusera på sina övriga projekt som bland annat sin karriär som producent. så nu (2008) är Åkerfeldt åter tillbaka för att förgylla tillvaron med en ny Bloodbath skiva.

Första gången jag lyssnade igenom skivan för några månader sedan blev jag helt häpen. De spelade med ett sådant driv, sådant ös, sådan kraft och sådan känsla att jag efter skivan var slut tvingade mig själv att sätt mig ner för att återfå balansen. De bokstavligt talat fick min kroppsrytm att ändras, de fick min puls att stiga och min hjärna att gå bärsärk. Nu några månader senare och jag är mer förbered på det kommande anfallet så känner jag att tjusningen har mattats av något. Det spelar fortfarande lika bra och med stor känsla och ilska. Man blir nästan lite mörkrädd i vissa låtar och visst känner jag hur pulsen stiger något samtidigt som skivan skrider vidare.

Men efter den första choken har lagt sig känner man att allt inte riktigt är perfekt och att det finns lite att gnälla på trots allt. Det låter till exempel ibland lite enformigt och alla låtar håller inte lika hög klass även om skivan som helhet är välgjord rakt igenom.

I slutändan är Bloodbath utmärkt för den som känner att de är lite små sura på tillvaron och känner att lite mörka och hårda dängor skulle göra gott. Även de som känner att deras puls börjar komma i otakt kan nog lyssna på dessa svenska dödhjältar då deras rytm sektion får ens hjärtslag att bokstavligt talat gå i taket

Tyvärr så blir det ingen Running wild recension idag. Datorn har strulat och grejer försvunnit, men imorgon bör den förmodligen komma upp. Tilldess kan jag inte göra så mycket förutom att be om ert tålamod.

Som lite plåster på såren kommer i alla fall här nedan trailern till liveskivaktuella Iron Maiden och deras nya DVD ” Flight 666”. Soundtracket kan du höra på spotify på länken (se nedan)

Jag kan även rekommendera en visit till bandets hemsida: www.ironmaiden.com där du kan spela ett roligt minispel, där du styr det berömda planet ”Ed force one”...enklet upplägg men väldigt roligt.

Hoppas det är till en liten tröst….rock on där ute i stugorna!

Candlemass – Death Magic Doom – 2009

Betyg: 4/5

Det tog sin lilla tid, och värst vad många fyror det blev idag... Hmm nåväl.

Candlemass behöver nog ingen vidare introduktion, då de är Sveriges största Doom Metal band och har många respekterade skivsläpp i sin katalog vilket gör dem bland de främsta i sin genre.

 "Death Magic Doom" är bandets tionde fullängdare och den andre med den amerikanske sångaren Robert Lowe. Skivan innehåller 8 låtar och klockar in på ungefär 50 minuters speltid. Det är med andra ord relativt långa kompositioner som Leif Edling & Co serverar åt lyssnaren. Det är en hel del dalar och bergstoppar på skivan då långt ifrån allt håller lika hög klass. "If I Ever Die" är en helt okej skapelse som inleder skivan på ett elegant sätt. Nästa spår "Hammer Of Doom" visar dock hur tråkigt Doom metal kan låta, inte hjälper det att den är över 6 minuter lång heller. sedan når vi emellertid skivans smakligast sektion, "The Bleeding Baroness" , "Demon Of The Deep" , "House Of  1.000 voices" och allsångs bjudningen i "Dead Angel" visar att Candlemass fortfarande är en kraft att räkna med. De avslutande låtarna "Clouds Of Dementia" och "My Funeral Dreams" är även de helt okej men inget att bli för upphetsad över.

   Hade man tagit bort gäspmaskinen "Hammer Of Doom" hade skivan nått högre på betygskalan. Men då helhetsuttrycket splittras av dess närvaro blir det inte mer än en fyra.

"Death Magic Doom" är klart ett respektabelt album av en av Sveriges giganter. Rekommenderas varmt för sena sommarkvällar.