Bob Catley –Immortal – 2008

Betyg: 4/5

Primordials raka motsatts kommer ifrån England i form av Magnum sångaren Bob Catley. Tillskillnad från Primordials mörka ångestladdade metal spelar Mr Catley väldigt lätt, glad och melodiös hårdrock.

Här är det raka rör som gäller, gitarrer, sång och lite mysiga keyboard slingor som bygger upp till en härlig refräng. Allt är väldigt radio vänligt och lättsmält vilket passar ganska bra efter just nämnda Primordial.

Det finns inte så mycket som kan sägas om "Immortal", den är lätt, rolig och härlig att lyssna på. Den har inte ett enda dåligt spår, dock tror jag inte jag kommer att besöka detta album alltför ofta i framtiden. Man blir på något sätt behagligt mätt efter man har lyssnat på "Immortal" man vill inte ha en extra portion utan nöjer sig som det är. Om detta är ett positivt tecken eller inte, det vet jag inte. Det jag vet är att Bob Catley har gjort en riktigt bra skiva för stunden.

Primordial – To The Nameless Dead – 2007

Betyg: 4/5

Ja så har den hunnit lägga sig lite, det är verkligen ingen lätt uppgift att lyssna på Primordial. Deras musik har så många ansikten vilket kan göra det svårt att hänga med. Detta Irländska folk/black – metal band är relativt nytt för mig. Detta är faktiskt min första skiva med gruppen. Även om jag har hört delar av denna skiva tidigare så var det först nu som jag kunde svepa helhetsupplevelsen. Och vilken upplevelse det var…

Tillskillnad från många andra Black metal band så känns Primordial mer moget. De försöker inte spela snabbare än vad de faktiskt klarar av och istället för den ibland jobbiga skriksången väljer Primordial att satsa på mer känsla och djup. Skivan består av ganska långa kreationer, alltså över åtta minuter strecket på majoritet på skivan. Irländarna spelar mycket på uppbyggnad och på att skapa en stämning som ständigt eskalerar. Det kan börja som en enkel bas-slinga som i "Gallows Hymn" som sedan utvecklas till införandet av gitarrmelodier, majestätiska trummönster och ett ständigt ändrande i struktur fast ändå bibehåller de enkelheten. Det är med andra ord väldigt avancerat med samtidigt väldig simpelt. Det kan vara svårt att förstå om man inte hört Primordial men de har verkligen ett unikt ”Sound”.

Jag rekommenderar denna skiva till de mer progressiva lyssnarna, de som vill ha något att bita i. För den som vill ha sin hårdrock i snabba tre minuters svängar och med vers, refräng vers, refräng… de bör hålla sig undan för detta irländska kraftpaket.

skulle  skriva en recension om det irlänksa folk/black -metal bandet Primordial men efter att ha lyssnat igenom skivan känner jag att den måste hinna sjunka in innan jag betygsätter den, det är ju ingen idee att skynda på om det blir fel...

imorgon lär dock funderadet vara klart så kom tillbaka då + så kommer ju ett nytt kapitel i Running Wild sagan och kanske en och en annan överaskning, vem vet?...stay tuned

Den 24/6 släpper Dream Theater sitt nya album "Black Clouds & Silver Linings". som Progressive metal nörd så ser jag väldigt mycket fram emot det här...

Här nedan kan du ta dig en titt på deras nya video "A Rite Of Passage". Själv har jag inte bestämt mig om jag tycker om den eller inte, vad tycker du?

Ser att den första rösten har fallit på "Under Jolly Roger" (se omröstningen till höger). jag som trodde att jag var den enda piraten....

Tungsten-och-metal tackar ödmjukast för visat intresse och hoppas att detta bara är början. låt din röst bli hörd, för det är ju ganska tråkigt att bara titta på...eller?

Running Wild – Pile Of Skulls -1992

Betyg: 4.4/5

Running Wild fortsätter att prestera fast den här gången är det med mer självsäkerhet och allmänt låter allt lite bättre än på "Blazon Stone". För att vara ärlig tillhör "Pile Of Skulls" än av mina absoluta favorit Running Wild plattor. Allt känns så läckert bra på skivan, den har så många olika sidor… så många bra sidor.

Skivan börjar med ett läckert intro vid namn "Chamber Of Lies", redan här kan man ana att piraterna presterar för fullt då det är ett riktigt snyggt intro. "Whirlwind" låter som Madonnas "like Virgin" i speed metal variant…"Like a whirlwind rushing over the sea…" istället för "Like a virgin touched for the very first time". Det låter i alla fall väldigt likt, fast jag föredrar Running wild framför Madonna. Låten "Roaring Thunder" får mig att vilja promenera eller i alla fall röra mig. Den har ett sådant ”beat” som gör att man bara känner sig som kung över världen och det är omöjligt att sitta still till dess massiva tung-gung.

Skivan eskalerar framåt slutet där vi finner sådana skatter som titelspåret som krossar ens trumhinnor med ultrasnabba riff. Klassikern "Lead or Gold" fortsätter med en sjukt tjusig refräng vilket inte gör det så konstigt att det har blivit en sådan publikfavorit genom åren. Albumets guldgruva finner vi dock i slutet av skivan där den över 11 minuter långa "Treasure Island" stoltserar. Låten i sig kan nästan bära upp hela skivan då den har så många olika humör, så många olika tempon och en sådan mysig pirathistoria så man blir alldeles salig… helt underbart

En skiva värd att platsa i samlingen, en av Running Wilds bästa skivor!

Wolf – Ravenous – 2009

Betyg: 3.5/5

De svenska vargarnas förra skiva ”The Black Flame” från 2006 var en magisk uppvisning i hur Heavy metal ska spelas. Klassiker som ”I Will Kill Again”, ”At The Graveyard”, "The Bite", "Seize the Night" och "SteelWinged Savage Reaper" blandade melodier med ilskna riff och en läskig känsla av att vara paranoid. Med andra ord var det en klassiker som jag inte trodde att metalhjältarna från Örebro skulle kunna toppa. Dryga 2 ½ år har gått och längtan efter en uppföljare har bara växt under åren. Nu sitter jag med Wolfs nya fullängdare i mina händer… vågar man hoppas på en repris?

Att hoppas var ju väldigt korkat gjort… magin från förra skivan är försvunnen, bortsopad, undangömd och ersatt av ett ständigt allsångsförsök… Ilskan, ondskan och känslan av att inte var ensam i ett tomt rum infinner sig aldrig, vilket var en anledning till att förra alstret blev så läskigt bra.

Ska man vara objektiv så är inte skivan dålig… faktiskt ganska långt där ifrån. Men om man jämför med ”the Black Flame” så ser man mer det som försvunnit än det som har tillkommit och utvecklat.

Det finns dock några ljusglimtar som visar tecken från fornstora dagars glans.

Killers: ”Speed On”, ”Voodoo”, ”Ravenous”, "Secrets we Keep" och "Love At First Bite"

För den som inte hoppas på "The Black Flame 2" så kan "Ravenous" vara riktigt underhållande, men för den som är som mig, alltså dum nog att hoppas… I pity you…

Sveriges Nationaldag var ju härom dagen och glömsk som man är tänker man ju inte på det förrens det är försent.

En annan sak som skedde i dagarna var ju den berömda Sweden Rock Festival så varför inte slå ihop de båda kalasen och fira båda händelserna samtidigt.

videon nedan visar Sabatons natinaldags firande på festivalen och deras riktig läckra version av "Du gamla Du fria...".