Running wild – Port Royal – 1988

Betyg: 3/5

Efter succen "Under Jolly Roger" var nog pressen stor för Running wild att komma upp med en lika bra uppföljare. Så därför valde de att utveckla pirattemat från förra skivan. Frågan är bara om det fungerar lika bra som på förra skivan?

Svaret är som man kan döma av betyget att det inte gick riktigt hela vägen den här gången. Mitt största problem verkar ligga, inte i sångmaterialet utan i själva produktionen. Kanske är det bara mitt exemplar som det är fel på men det låter som allt ligger väldigt långt bak i mixen. Man får verkligen skruva upp volymen för att kunna haka på rytmen. Det gör att känslan inte riktigt infinner sig. Låtar som ”Ragin Fire” och ” Uaschitschun” har sköna refränger men då man verkligen måste anstränga sig för att hänga med känns det inte riktigt värt det. Materialet är dessutom inte lika vasst som förra gången. Visst finner vi guldkorn som ”Conquistadores” och redan nämnda ”Uaschitschun” men två låtar gör inte en hel skiva.

Det känns helt enkelt för lite och musik ska ju göra att man känner något, eller? Överlag så lyssnar man bara för stunden och fem minuter efter ”Calico Jack” avslutar skivan är albumet redan glömt. Skivan får i alla fall godkänt fast med ett minus i kanten. Hade produktionen varit bättre hade nog en halv poäng kunnats lägga till.

Port Royal fungerar för stunden men är ingenting som man kommer att besöka ofta.

Dark Tranquillity – Damage Done – 2002

4.5/5

Nu  rivstartar vi dagen!

Dark Tranquillity är en av de stora inom svensk hårdrock och tillsammans med In Flames för de fortfarande den melodiösa dödsmetallen från Göteborg vidare ut i världen. Damage Done är bandets sjätte album och min första bekantskap med bandet, vilken Tungsten har jag sovit under?

Jag har alltid trott att jag inte skulle vara en Dark Tranquillity fantast då de från skillnad till bland annat In Flames, Mercenary och andra band inte blandar så mycket med ren sång utan kör med ständig growl. Detta trodde jag skulle leda till en enformighet i deras ”sound” och att det skulle bli svårt att urskilja något speciellt med dem… Oj vad fel jag hade…

Damage Done är ett solitt kraftpaket från början till slut. Från första låten "Final Resistance" till sista instrumentella stycket "Ex Nihilo" bjuds vi på känsla och tyng av den högre klassen.  Sångaren Mikael Stanne har en fantastiska mörk och hatiska stämma. Han har verkligen en utstickande klang i sin growl som gör att Dark Tranquillity får en unik stil. Enformigheten infinner sig aldrig då Stannes röst skiljer sig så mycket mellan känslorna i varje låt. ”Hours Passed In Exile”, ” Monochromatic Stains”, ”The Treason Wall” och Bonuslåten ” I, Deception” hör till skivans toppskikt även fast genomgående så är skivan grymt bra.

Att jag inte har gett Dark Tranquillity en chans förens nu känns väldigt korkat nu i efter hand, men nu har ju jag hela deras diskografi att se fram emot… det är inte så illa…

Lion’s Share – Dark Hours – 2009

 Betyg: 3.7/5

Troligtvis dagens (va, är klockan redan över tolv?) sista recension och det är ingen Running wild CD heller. Tänkte jag skulle byta lite för omväxlingens skull så jag började kika lite i min spotify lista för att hitta något passande. Det skulle inte vara för djupt eller något jag borde lägga ner lite mer tid på utan det skulle vara rakt, enkelt och härligt förlösande.

Lion’s Share är ett relativt nytt band för mig, jag har bara hört ett album förutom deras senaste och de var ”Emotional Coma” från 2007. Jag tyckte ganska mycket om den skivan men då det var min enda tidigare erfarenhet med bandet var inte förväntningarna skyhöga.

Den som tycker om Dio kommer att tycka om Lion’s Share då sångaren Patrik Johansson låter som en bättre (slå mig inte!!) version av Ronnie James Dio. Visst har Dio fortfarande kraft och styrka i sin röst för att vara närmare 70 år men hans period har varit och det kanske är tid att låta någon annan sitta på tronen.

Patrik Johansson spelar även i bandet Astral Doors och jag tycker mig höra många likheter förutom sången men Patriks andra band. Jag skulle beskriva Lion’s Share som Heavy Metal helt kort och gott. Betoningen ligger på Sång och gitarrer där speciellt gitarrerna låter sylvassa på denna fullängdare. De fullkomligt exploderar på varje låt och det riffas för fullt och delas ut kraftiga soloinsatser från höger till vänster.

Plattans gyllne spår är den snabba ” Judas Must Die”, ”Barker Ranch” som påminner en del om låten ”Trafficking” från förra skivan. Även ”The Presidio 27” måste nämnas då den innehåller riktigt vacker ren sång från herr Johansson istället för hans mer raspiga rock n roll stämma. Han borde verkligen sjunga rent mer då han har en ofantlig kapacitet och känsla i rösten, det ger rysningar…

Dark Hours är inget mästerverk men för den som blev besviken på senaste Heaven & Hell plattan och inte orkar vänta på att Mr Dio ska släppa ett nytt album kan jag bara rekommendera Dark Hours.

Running wild – Under Jolly Roger – 1987

Betyg: 4.6/5

Running wilds mästerverk för många kom år 1987 och hette ”Under Jolly Roger” detta var första gången bandet använde sig av pirattemat som senare blev ett med bandet och dess liveshower.

Skivan börjar med vad kanske borde vara piratpartiets kampsång. Titelspåret bjuder på kanoner, pirater och tung gung i perfekt samspelt och kaxigheten lyser en än gång, perfekt sätt att börja skivan på. ”Beggers Night” bjuder på bandets bästa gitarrslinga någonsin, snabbt och mystiskt återkommer den under hela låten. ”Diamonds Of the Black Chest”, ”War In The Gutter”, ”Raise Your Fist” och ”Raw Ride” ger anledning till allsång då deras refränger sätter sig efter första lyssningen.

Den enda låten som inte når samma klass som övriga spår är ”Land Of Ice”. Den är en midtempo låt som visserligen innehåller mystik men tyvärr lyckas den inte övertyga mig fullt ut. Inget fel med låten i och för sig, men jämfört med skivans andra spår så bleknar den något.

Skivan avslutas dock på plussidan då den snabba ”Merciless Game” briljerar med snabbt gitarrspel och lika snabb sång… vackert!

Har du inte denna skiva så skaffa den omgående. Nedan bjuds det på titelspåret, kanske något för piratpartiet? Låt piraten i dig vakna ARGH!

Mystic Prophecy – Fireangel -2009

Betyg: 4.8/5

För att sticka mellan Running Wild diskografin så kommer här en lite färskare recension. Samma land som fostrat Running Wild kommer Mystic Prophecy. Bandet spelar Heavy/power metal men till skillnad från band som Helloween, Gamma Ray och Hammerfall bjuder Mystic Prophecy på den lite hårdare varianten från andra sidan Atlanten.

Bandets förra alster kom 2007 och var vi namn ”Satanic Curses” (varför ska det alltid ha så töntiga namn?). Trots namnet var skivan en av 2007 bästa och bjöd på riktigt hög klass. Hur låter då Mystic Prophecy a la 2009?

Svaret är bättre, tightare och snyggare. Att säga att grabbarna har mognat är kanske att ta i, vi finner fortfarande i låtlista namn som ”Across The Gates Of Hell”, ”Demons Crown” och ”Gods Of War”. Men vi finner dock en mognad i musikalitet och låtarna är fenomenala. De smittar av sig så fort som skivan brakar loss. Som tidigare flörtar tyskarna mycket med Thrash metal och intensiteten i bland annat ”We Kill You Die” lämnar en häpnad och suktande efter mer. Låtarna som dock sticker ut mest är ”Father Save Me” och ”To The Devil I Pray” som visar bandets förmåga att blanda tyng och harmoni.

Att nämna allt som är så snuskig bra med denna platta skulle ta lång tid, jag hittar faktiskt inga stora fel på den alls. Så varför inte bara säga att den är en av kandidaterna till 2009 bästa platta.

*äntligen har de slutat med de larviga omslagen också…hurra!

Running Wild – Branded and Exiled – 1985

Betyg: 3/5

Running Wild startade sin skivkarriär med självsäkerhet och kaxighet, bara året senare verkar självsäkerheten försvunnit och ersatts av rädsla. Rädslan att göra fel verkar prägla tyskarnas andra fullängdare och spelglädjen och attityden från debuten är som bortblåst.

Men bara för att den inte lever upp till sin föregångare betyder det inte att det är inget att ha. Visserligen känns de första låtarna som om de är trötta versioner från ”Gates To Purgatory” och även om de är inget fel på låtar som ”Branded And Exiled” eller ”Realm Of Shades” saknar de energin som gjorde att debuten blev så bra. Först vi låt nr 6 (utav skivans 8 spår!) så börjar lita känsla infinna sig. ”Evil Spirit” har ett riktigt skönt tung gung och följande låt ”Marching To Die” ger i slut minuten ett underbart falsettskri från Rock’n Rolf som gör att humöret stiger något. Skivans bästa låt är dock den avslutande ”Chains And Leather”. Även om den har en töntig titel och desto töntigare text ” Even Satan wears leather…” så har den ändå den bästa refrängen och påminner mycket om debutens ”Prisoner Of Our Time”

Branded And Exiled är med andra ord inget att hoppa jämfota över, men fungerar som ett trevligt tidsfördriv.

Running Wild – Gates To Purgatory – 1984

Betyg: 4/5

Så hissar Running Wild segel för första gången, året är 1984 och det skulle visa sig vara början på något stort. Att kritisera en debutplatta är alltid väldigt svårt då det är ju början på utvecklingen. Utan den hade alltså inte de senare mästerverken blivit som de blev om inte debuten hade gett rum för den utforskning den faktiskt fick.

På Gates To Purgatory har inte pirattremat infinit sig hos våra kära tyskar utan här är det mer mörka texter om helvetet och satan och visst känns även det lite töntigt men ett band måste ju börja någonstans. För att vara 1984 låter produktionen faktiskt ganska bra. Det är ju inte perfekt, långt därifrån men med tanke på årtalet är ju det faktiskt helt okej. Skivan bjuder på en hel del örongodis i from av bland annat öppningsspåret ”Victim Of States Power” som bara lyser med sin spelglädje och snabbhet. ”Diabolic Force” bjuder även den på spelglädje och frenesi. Här och var så briljerar Mr Rolf med sina falsettskrik och det är snuskigt härligt att börja dagen med.

”Adrian S.O.S” är nog skivans snabbaste låt och på bara knappa tre minuter så får den titel plattans bästa låt tillsammans med ”Prisoners Of Our Time”.  Den sistnämnda avslutar plattan på ett väldigt majestätiskt sätt, med kaxighet och med en refräng som bara sätter sig efter första lyssningen. Plattan innehåller även två bonuslåtar i form av ”Walpurgis Night” och ”Satan” som även de gör rättvisa åt Running wild namnet även om de inte är lika bra som skivans övriga låtar.

Detta album är en klassiker och visst har den sina brister men det är ju en del av tjusningen. Ett måste i samlingen helt enkelt.

Mercenary – 11 Dreams – 2004 

Betyg: 5/5

Och så kommer den första recensionen. Det är en skiva som betyder mycket för mig och enligt mig är ett mästerverk. Jag väljer att recensera den först då man alltid ska börja med en smäll. Men tyvärr kommer inte alla recensioner vara lika berömmande då det finns en del skitmusik där ute.

Den här skivan var en av dem som gjorde att jag vågade började lyssna på lite hårdare musik. Den gjorde att jag nyfiket tittade förbi mina gränser av power metal och 80-tals hårdrock. Jag upptäckte den melodiösa dödsmetallen, och vilken upptäckt det var. En sådan känsla, sådan aggressivitet, sådan kontrast mellan ljus och mörker den musikstilen har.  Melodiös dödsmetall är som en skissteckning, den behöver skuggor för att visa ljuset. I detta fall är growlsången och aggressionen som står för skuggorna tillsammans med snabba riff och tung rytm sektion. Melodierna blir desto ljusare och mer känslomässiga då den klyver mörkret från growlsången.

Mercenary är från Danmark och spelar melodiös dödsmetall alltså inte dödsmetall från den klassiska skolan utan här blandas det mellan ljus och mörker, melodi och aggression. Skivan börjar med ett mycket vackert intro som sätter stämningen perfekt innan spår nummer två drar igång. ”World hate center” brakar loss och man ramlar bokstavligt talat av stolen. Vilken frenesi och ilska som hörs i trummorna och sången är fylld av hat och ångest. Efter detta bakhåll kan det vara bra med något lugnare och skivans titelspår bjuder på en perfekt balans av melodi och tyngd. Detta är en av skivans höjdpunkter och en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna. Allt klaffar perfekt och man bara känner att bandet har lagt ner mycket tid och omsorg på låten.

En annan av skivans höjdpunkter är ”Firesoul” som är som att besöka en mardröm. Den är bjuder även den på en trevlig balans. Sånginsatsen här är fenomenal och man känner hur ångesten och förtvivlan fyller kroppen… läskigt, men oj vad bra det är.  En annan mardrömsliknande låt är ”Skarpen the edges” som är en riktigt sorglig historia som ger kalla kårar.

Skivan avslutas med en av skivans mest känslomässiga låtar. ”Loneliness” har allt en låt ska ha, den har känsla, tyngd, bra text och atmosfär. Hela låten lever ett eget liv och har man känt sig ensam någon gång så kommer denna låt gå rakt in i hjärtat.

Det är alltså bara att ta av sig hatten och buga för en av Danmarks stora inom hårdrocken. Om ni inte har hört denna skiva så kan jag bara rekommenderade att ni gör det omgående. Lyssna på den och låt magin svämma över er.