Running Wild – Victory -2000

Betyg 4/5

Så var det äntligen dags för en till Running Wild recension, det var ju ett tag sedan. Då The Rivalry var en besvikelse för mig och jag tyckte charmen hade försvunnit är jag väldigt glad att meddela att bandets personlighet infinner sig på nya Victory. Det är dock nu på 2000-talets början som våra tyska pirater anklagas av att använda trummaskin, alltså ingen riktig trummis på sin nya skiva. Om det är sant eller inte väljer jag att inte spekulera i här, men jag kan förstå att misstankarna finns då det visst låter lite platt och nästan för perfekt på vissa ställen, men som sagt går vi inte in på det nu…

Om vi övergår till skivan så måste jag säga att jag är glad att känslan och glädjen från tidigare skivor är tillbaka, då The Rivalry inte riktigt kändes som en Running wild platta. Här bjuds vi på härliga gitarrer, (lite för perfekta) trummönster, mysig bas och härliga vokala insatser av Rock ’n Rolf. Det är med andra ord som det ska vara, det är inte nyskapande eller revolutionerande, utan enkelt och bra. Skivan håller en väldigt hög lägsta nivå och det blir aldrig tråkigt då det bara svänger som bara den.

Det finns inte mycket mer att säga än att Running Wild börjar 2000-talet på ett övertygande bra sätt och då det inte är många skivor kvar att recensera från Running Wild så får vi hoppas att de håller formen.  

Saxon – Into The Labyrinth – 2009

Betyg: 4.2/5

Saxon är nog ett välkänt namn för många då de släppt skivor sedan 1979 och då de räknas som en av de stora inom NWOBHM tillsammans med bland annat Iron Maiden och Judas Preist. För mig var detta den första hela skivan jag lyssnat igenom med dessa heavy metal hjältar. Varför det blivit så kan jag inte svara på men jag tror det har något med att de slog igenom innan jag var född…hmm kanske har det något med det att göra

Dock det vi bjuds på här är lång från ålderdomligt och tråkigt, nej inte det minsta. Det bjuds på fart och fläkt och med sådan elegans och stolthet som jag vill tro bara de lite mer erfarna akter kan presentera. Det är inte riktigt några dåliga låtar på detta album men självklart har jag några personliga favoriter som "Battalions of Steel", "Live To Rock",  "Demon Sweeny Todd" , "Valley Of The Kings" och "Hellcat".

För dig som vill ha sin hårdrock "True" så kan Saxon’s nya alster vara något för dig, du vet vad du får och det du får är bra

Unleashed – Hammer Battalion – 2008

Betyg: 4/5

Hammer Battalion är mitt första besök hos dessa svenska dödsmetallare. Unleashed  är ett sådant band som jag alltid hört väldigt mycket om utan att faktiskt hört dem. Frågan är ju bara varför jag inte orkat skaffa en skiva med Unleashed förens nu?

För det vi bjuds på här är riktigt härlig dödsmetall. Inga krusiduller, ingen ren sång utan ren och skär growl, även om sången är lågt i från endimensionell. Det är raka rör som gäller vilket känns befriande skönt. Unleashed texter verkar handla mycket om vikingar vilket i vanliga fall inte bruka falla mig i smaken men dessa svenska herrar lyckas göra att så fokuset hamnar där det ska, alltså på musiken.

Det är svårt att välja favoritspår här även om mitt hjärta slår lite snabbare till inledningsspåret "The Greatest Of All Lies" och titelspåret "Hammer Battalion". Annars är skivan välgjord rakt igenom och Unleashed har den goda smaken att göra relativt korta låtar, alltså runt tre minuter strecket. Vilket gör att skivan inte känns utdragen och tråkig.

Jag är väldigt glad över att "upptäckt" ett nytt bra band i form av Unleashed då det inte sker varje dag.

Running wild – The Rivalry – 1998

Betyg 3.3/5

Det här måste vara den svåraste Running wild plattan jag recenserat. För mig vill den inte riktigt lägga sig, den går inte riktigt att greppa. Det jag hör är ju bra, det är större delen snabbt och med mycket frenesi, men på något sätt så vill det bara inte slå rot i skallen.

Den har alla ingredienser för att bli ett mästerverk, spelglädje, bra material och ett band i högform. Ändå så känns det som något saknas, som om de övriga smaktillbehören gjort att våra pirater har glömt en väldigt grundläggande ingrediens. Vad de har glömt kan jag inte riktigt sätta fingret på, men jag vill tro att det är charmen från tidigare skivsläpp, då The Rivalry inte riktigt har samma känsla och stil som tidigare album.

Det är en hel del musik på detta album, närmare bestämt dryga 70 minuter uppdelat på 13 spår. Det finns kortare och längre kompositioner vilket ger möjlighet till olika spelformer. Dock känns det bara som en lång gäspning rakt igenom. Inget riktigt händer, det är som personligheten bara försvunnit. Det som de piraterna har glömt krutet i kanonerna, det smäller inte riktigt och gör inget bestående intryck.

Musiken är bra och välspelad och vissa låtar är faktiskt minnesvärda, till exempel "Poison", "The Rivalry", "Kiss Of Death" och "Adventure Galley. Annars är detta tyskarnas svagaste giv på väldigt länge.  

Draconian – Turning Seasons Within – 2008

Betyg: 5/5

Wow...det är det enda passande jag ord jag kan beskriva denna monsterplatta från dessa svenska doom-metallare. Det känns som ord här är överflödiga då detta är mästerlikt bra. Det är som känslor och musik fogats samman till ett mästerverk. Det är verkligen känslosamt och tungt och mäktigt.

Jag har haft skivan ett tag nu och varje gång jag tar fram den så blir jag lika förvånad hur bra den faktiskt är. Har bara hört debuten med Draconian innan och den älskade jag också så nu måste även resten av deras diskografi inskaffas.

Wow…

Running Wild – Masquerade – 1995

Betyg: 4/5

Våra kära pirater försökte omgående utnyttja framgångsvågen från Black Hand Inn med att skapa en ny skiva redan året efter. Denna gång så är det även början på ett koncept, en trilogi av skivor som omfattar kampen mellan gott och ont. Masquerade har inte riktigt samma fräs som på föregångaren men ändå ingen skamsen uppföljare.

Då skivan följer ett koncept och inleder en trilogi så är det väntat att ett intro är på sin plats. Och mycket riktigt sätter "The Contract/The Crypts Of Hades" sinnesstämningen ganska snyggt med Rock ’n Rolfs hesa upprepningar av frasen "yes master..". Efter dryga 2 ½ minut börjar titelspåret och personligen tycker jag den är bland höjdpunkterna på skivan. Mycket fart och en relativt simpel refräng som får en att lyssna till lite extra. Efter detta följer dock lite mer alldagliga låtar. Det känns som helt enkelt andra versioner på gamla Running wild kreationer, inget speciellt men inte egentligen dåligt för den delen heller. Först vid spår 5 och fram känns det som kreativitet och känslan återfinns. "Lions Of the Sea", "Rebel At Heart" och "Wheel of Doom" är tillsammans med titelspåret, låtar värda Running wild namnet och alla tillhör skivans toppskikt.  Även "Men in Black" och "Underworld" förtjänar att nämnas då de sätter punkt på en väldigt trevlig tillställning.

En riktigt bra uppföljare men som inte når samma status som bandets mästerverk, dock klart över godkänt

Hardcore Superstar – Beg For It – 2009

Betyg: 4.5/5

Ja så har även denna skiva hunnit lägga sig något. Då jag ganska tidigt utgav denna som en potentiell kandidat till årets platta så känner jag mig väldigt lättad över att första intrycket bestod.

Hardcore superstar spelar punkaktigt sleeze metal med ett unikt driv och kaxighet i varje låt. Skivan påminner mycket om svenskarnas förra fullängdare från 2007 "Dreamin’ In A Casket" fast denna gång känns materialet mer moget. Visst finns fortfarande de rebelliska tongångarna som här i "Remove My Brain" "Illegal Fun", "Done Care ’Bout Your Bad Behaviour" "Beg For It" och "Spit It Out" kvar i skivkompositionen. Och även det lite snuskiga spåret som "Into Debauchery" finner sin plats i helhetsbilden. Men överlag så känns det som Hardcore Superstars har mognat sedan sist. Det känns mer musikaliskt genomtänk och inte lika överdrivet som på tidigare plattor. Svenskarna verkar leva mer efter talesättet "Less is more" då det känns som instrumenten inte spelar i mun på varandra utan mer komplimenterar varandra till en större ljudbild. Största överraskningen kommer i form av den halv akustiska balladen "Hope For A Normal Life" som verkligen lyser med sin uddhet från bandet man trodde hade bara en sida. Det känns uppfriskande och härligt och det känns som en riktigt bra sommarballad.

Jag står fast vid mitt tidigare uttalande om att ”Beg For It” mycket väl är med i kampen om titeln årets platta!… Måste jag säga att jag rekommenderar den… nää tänkte väl de…

spana in titelspåret från skivan här nedan och skaffa dig en egen uppfattning om Hardcore superstar a la 2009.

Running Wild – Black Hand Inn – 1994

Betyg: 4.6/ 5

Det har varit lite dåligt med recensioner på senaste tiden och jag ber om ursäkt, men det har varit massa andra grejer som kommit i vägen. Och som jag nämnt innan vill man inte hasta med beslut och bedömningar då det lätt blir fel… men i alla fall så kommer här och nu ett nytt kapitel i Running Wild sagan

Inte sedan 1987 har Running Wild gett sina lyssnare en sådan välarbetad musikupplevelse som de gör på Black Hand Inn. Helhetsupplevelsen är för en gång skull intakt och istället för att tycka om enskilda spår skiner hela skivan med en intensitet som Running wild inte visat på länge. 

Skivan inleds med ett intro som snabbt sätter humöret för pirater och andra gåtfulla varelser. Efter Introt brakar titelspåret loss, och vilken uppvisning av intensivt snabba gitarr riff det är. Hela skivan innehåller faktisk majoriteten snabba skapelser som verkligen rycker till sig uppmärksamheten från lyssnaren. Refrängerna är vässade till max på Black Hand Inn som visas i till exempel låten "Soulless" som bjuder upp till en ruggigt härlig refräng som bara lämnar en med ett leende på läpparna. "Fight The Fire Of Hate" är en av skivans långsammare spår men emellertid en av mina personliga favoriter. Den har sådan pondus och självsäkerhet att man bara känner värme i hela kroppen. En av skivans absoluta höjdpunkter är däremot alla gitarrsolon. Det verkligen briljeras från höger till vänster med snabba, kraftigt, men ändå smakrika gitarr kompositioner.

Det enda felet med skivan är det avslutande stycket ”Genesis (The making and the fall of man)” som på 15 + (!!!) minuter drar ner både tempo och helhetsuttrycket på hela skivan. Men i det stora hela kan jag inget annat säga än att Black Hand Inn är ett mästerverk och en av Running Wilds stoltaste kreationer, rekommenderas starkt.