Bloodbath - The Fathomless Mastery – 2008

Betyg:4/5

Bloodbath har alltid varit för mig ett sidoprojekt av Opeth’s förgrundsgestalt Mikael Åkerfeldt. Dock visade Bloodbath med förra given från 2004 "Nightmares made flesh" att de klarade sig bra utan Åkerfeldt och istället med nya sångaren Peter Tägtgren från band annat Hypocrisy och Pain. Herr Tägtgren lämnade dock i sin tur bandet för att fokusera på sina övriga projekt som bland annat sin karriär som producent. så nu (2008) är Åkerfeldt åter tillbaka för att förgylla tillvaron med en ny Bloodbath skiva.

Första gången jag lyssnade igenom skivan för några månader sedan blev jag helt häpen. De spelade med ett sådant driv, sådant ös, sådan kraft och sådan känsla att jag efter skivan var slut tvingade mig själv att sätt mig ner för att återfå balansen. De bokstavligt talat fick min kroppsrytm att ändras, de fick min puls att stiga och min hjärna att gå bärsärk. Nu några månader senare och jag är mer förbered på det kommande anfallet så känner jag att tjusningen har mattats av något. Det spelar fortfarande lika bra och med stor känsla och ilska. Man blir nästan lite mörkrädd i vissa låtar och visst känner jag hur pulsen stiger något samtidigt som skivan skrider vidare.

Men efter den första choken har lagt sig känner man att allt inte riktigt är perfekt och att det finns lite att gnälla på trots allt. Det låter till exempel ibland lite enformigt och alla låtar håller inte lika hög klass även om skivan som helhet är välgjord rakt igenom.

I slutändan är Bloodbath utmärkt för den som känner att de är lite små sura på tillvaron och känner att lite mörka och hårda dängor skulle göra gott. Även de som känner att deras puls börjar komma i otakt kan nog lyssna på dessa svenska dödhjältar då deras rytm sektion får ens hjärtslag att bokstavligt talat gå i taket

Candlemass – Death Magic Doom – 2009

Betyg: 4/5

Det tog sin lilla tid, och värst vad många fyror det blev idag... Hmm nåväl.

Candlemass behöver nog ingen vidare introduktion, då de är Sveriges största Doom Metal band och har många respekterade skivsläpp i sin katalog vilket gör dem bland de främsta i sin genre.

 "Death Magic Doom" är bandets tionde fullängdare och den andre med den amerikanske sångaren Robert Lowe. Skivan innehåller 8 låtar och klockar in på ungefär 50 minuters speltid. Det är med andra ord relativt långa kompositioner som Leif Edling & Co serverar åt lyssnaren. Det är en hel del dalar och bergstoppar på skivan då långt ifrån allt håller lika hög klass. "If I Ever Die" är en helt okej skapelse som inleder skivan på ett elegant sätt. Nästa spår "Hammer Of Doom" visar dock hur tråkigt Doom metal kan låta, inte hjälper det att den är över 6 minuter lång heller. sedan når vi emellertid skivans smakligast sektion, "The Bleeding Baroness" , "Demon Of The Deep" , "House Of  1.000 voices" och allsångs bjudningen i "Dead Angel" visar att Candlemass fortfarande är en kraft att räkna med. De avslutande låtarna "Clouds Of Dementia" och "My Funeral Dreams" är även de helt okej men inget att bli för upphetsad över.

   Hade man tagit bort gäspmaskinen "Hammer Of Doom" hade skivan nått högre på betygskalan. Men då helhetsuttrycket splittras av dess närvaro blir det inte mer än en fyra.

"Death Magic Doom" är klart ett respektabelt album av en av Sveriges giganter. Rekommenderas varmt för sena sommarkvällar.

Bob Catley –Immortal – 2008

Betyg: 4/5

Primordials raka motsatts kommer ifrån England i form av Magnum sångaren Bob Catley. Tillskillnad från Primordials mörka ångestladdade metal spelar Mr Catley väldigt lätt, glad och melodiös hårdrock.

Här är det raka rör som gäller, gitarrer, sång och lite mysiga keyboard slingor som bygger upp till en härlig refräng. Allt är väldigt radio vänligt och lättsmält vilket passar ganska bra efter just nämnda Primordial.

Det finns inte så mycket som kan sägas om "Immortal", den är lätt, rolig och härlig att lyssna på. Den har inte ett enda dåligt spår, dock tror jag inte jag kommer att besöka detta album alltför ofta i framtiden. Man blir på något sätt behagligt mätt efter man har lyssnat på "Immortal" man vill inte ha en extra portion utan nöjer sig som det är. Om detta är ett positivt tecken eller inte, det vet jag inte. Det jag vet är att Bob Catley har gjort en riktigt bra skiva för stunden.

Primordial – To The Nameless Dead – 2007

Betyg: 4/5

Ja så har den hunnit lägga sig lite, det är verkligen ingen lätt uppgift att lyssna på Primordial. Deras musik har så många ansikten vilket kan göra det svårt att hänga med. Detta Irländska folk/black – metal band är relativt nytt för mig. Detta är faktiskt min första skiva med gruppen. Även om jag har hört delar av denna skiva tidigare så var det först nu som jag kunde svepa helhetsupplevelsen. Och vilken upplevelse det var…

Tillskillnad från många andra Black metal band så känns Primordial mer moget. De försöker inte spela snabbare än vad de faktiskt klarar av och istället för den ibland jobbiga skriksången väljer Primordial att satsa på mer känsla och djup. Skivan består av ganska långa kreationer, alltså över åtta minuter strecket på majoritet på skivan. Irländarna spelar mycket på uppbyggnad och på att skapa en stämning som ständigt eskalerar. Det kan börja som en enkel bas-slinga som i "Gallows Hymn" som sedan utvecklas till införandet av gitarrmelodier, majestätiska trummönster och ett ständigt ändrande i struktur fast ändå bibehåller de enkelheten. Det är med andra ord väldigt avancerat med samtidigt väldig simpelt. Det kan vara svårt att förstå om man inte hört Primordial men de har verkligen ett unikt ”Sound”.

Jag rekommenderar denna skiva till de mer progressiva lyssnarna, de som vill ha något att bita i. För den som vill ha sin hårdrock i snabba tre minuters svängar och med vers, refräng vers, refräng… de bör hålla sig undan för detta irländska kraftpaket.

Wolf – Ravenous – 2009

Betyg: 3.5/5

De svenska vargarnas förra skiva ”The Black Flame” från 2006 var en magisk uppvisning i hur Heavy metal ska spelas. Klassiker som ”I Will Kill Again”, ”At The Graveyard”, "The Bite", "Seize the Night" och "SteelWinged Savage Reaper" blandade melodier med ilskna riff och en läskig känsla av att vara paranoid. Med andra ord var det en klassiker som jag inte trodde att metalhjältarna från Örebro skulle kunna toppa. Dryga 2 ½ år har gått och längtan efter en uppföljare har bara växt under åren. Nu sitter jag med Wolfs nya fullängdare i mina händer… vågar man hoppas på en repris?

Att hoppas var ju väldigt korkat gjort… magin från förra skivan är försvunnen, bortsopad, undangömd och ersatt av ett ständigt allsångsförsök… Ilskan, ondskan och känslan av att inte var ensam i ett tomt rum infinner sig aldrig, vilket var en anledning till att förra alstret blev så läskigt bra.

Ska man vara objektiv så är inte skivan dålig… faktiskt ganska långt där ifrån. Men om man jämför med ”the Black Flame” så ser man mer det som försvunnit än det som har tillkommit och utvecklat.

Det finns dock några ljusglimtar som visar tecken från fornstora dagars glans.

Killers: ”Speed On”, ”Voodoo”, ”Ravenous”, "Secrets we Keep" och "Love At First Bite"

För den som inte hoppas på "The Black Flame 2" så kan "Ravenous" vara riktigt underhållande, men för den som är som mig, alltså dum nog att hoppas… I pity you…

Running Wild – Blazon Stone – 1991

Betyg:4.2

Det tog lite längre tid än vanligt att få upp en recension idag, Jag skyller på att det är måndag,. Men den som väntar på något gott…

”Blazon Stone” är Running Wilds första skiva som släpptes på 90-talet. Och efter ”Under Jolly Roger” (1987) så är ”Blazon Stone” tyskarnas jämnaste album hittills. Skivan inleds med titelspåret som sätter ribban högt på en gång. Piraterna verkar satsa mer på lättsjunga refränger och låtar som sätter sig snabbt denna gången. Ett bevis på detta är låten ”Slavery” som är ett stycke som mäktigt och ståtligt pulserar genom högtalarna och med en refräng som är gjord för liveframföranden.

  Mr Rolf har helt klart placerat godbitarna i mitten av plattan. Från spår nummer 4 till 7 (ej inräknat det instrumentella stycket på spår 6 ”Over The Rainbow”) bjuds man på ett smörgåsbord av Running Wilds läckraste refränger. ”Fire & Ice” ”Little Big Horn” och ”White Masque” fullkomligt briljerar och lämnar en ganska utmattat av alla försök till allsång.

Även om den största smällen är över finns dock en del kvar att bli exalterar över. ”Bloody Red Rose” och ”Straight To Hell” är inga dåliga spår de heller, och de är fulla med fart och fläkt. Som vanligt så avslutar Running wild med en mer midtempo låt med en lättsjungen refräng, i detta fall den majestätiska ”Head Or Tails”.

Running wild har med andra ord brutit förbannelsen av att följa bra skivor med sämre. Två på raken och en ny skiva alldeles runt hörnet, kommer piraterna att fortsätta på kursen eller segla vilse… To be continue…

Primal Fear – 16.6 (Before The Devil Knows You’re Dead) – 2009

Betyg:4.3/5

Ni kanske undrar om jag bara lyssnar på tysk metal, svaret är nej men jag tyckte det kunde vara passande då Primal Fear inte släppte allt för länge sedan (22 maj) sin senaste platta. Och jag har ju inte recenserat någon fräsch fullängdare idag så jag tänkte det kunde sitta fint med något nytt.

Primal Fear har med de senaste plattorna (2005 ”Seven Seals” och 2007 ”New Religion”) fått lite mer tid i rampljuset. De båda senaste var fenomenala skivor som visade en ny sida från tyskarna. En sida med stor känsla för melodi och symfoniska arrangemang. Den nyaste delen i katalogen, ”16.6” visar dock ett Primal Fear som återvänder mer till rötterna. ”16.6” har mer likheter med plattan ”Nuclear Fire” från 2001. Det är rakare, enklare, mindre symfoniskt och mer fokus på gitarrer och rytm.

Skivans första del bjuder på väldigt mycket Power metal a la Germany. ”Riding The Eagle”, ”Black Rain” och ”Under the Radar” är riktiga power metal dängor som har fart och lättsjungna refränger. Titelspåret ger dock en mer att tugga i, med ett snuskigt läckert gung och en nästan olaglig catchig refräng. Låten ”No Smoke Without Fire” låter som den är tagen direkt från Seven Seals skivan, med dess snygga symfoniska partier och vackra refräng, mycket snyggt.

Skivan avslutas (ej inkluderat bonuslåtarna) med ”Hands Of Time” där sångaren Ralf Sheepers tar ett kliv bakåt och låter bandkamraterna visa framfötterna vid mikrofonen. En riktigt bra låt som kom som en riktigt härlig överraskning. men mitt favoritspår finner vi dock vid bonuslåtarna. Låten heter ”Scream” har lätt den läckraste refrängen, den är enkel men oj så effektiv… skönt att sluta med ett stort plus.

Jag känner mig ganska kluven för att betygsätta Primal Fears nyaste då jag känner mig besviken att Primal Fear inte fortsatte på ”New Religion-vägen”. Men åt andra sidan så är ju 16.6 (Before The Devil Knows You’re Dead) en riktigt bra skiva som förtjänar toppbetyg.

Om du blev förtjust av tyskarnas senaste verk bör du inte förvänta dig en direkt uppföljare, men för den som gillar lite omväxling så är 16.6 en riktig bra skiva.

P.S Primal Fear är faktiskt bara till 3/5- delar tyskt. Numera består de även av en svensk gitarrist och sedan innan en kanadensare som trummis… så det så!

Nedan kan du se singel från albumet. låten heter "Six Times Dead (16.6") 

Enjoy!

Running Wild – Death Or Glory – 1989

Betyg: 4/5

”Death Or Glory” blev sista skivan Running Wild släppte under 80-talets skyddande famn. 90-talet skulle visa sig vara tufft för hårdrocks- och metal banden världen över men det är ju en annan historia, en historia som vi inte orkar gå in på nu så därför tar vi itu med skivan istället.

Skivan följer upp förra årets (1988) ganska ljumma försök ”Port Royal” och historien upprepar sig igen. Alltså inte att ”Death or Glory” är en dålig skiva utan snarare att efter varje sämre Running wild släpp följer en skiva som leder bandet tillbaka i rätt riktning. Efter debuten kom ju ”Branded And Exiled” som inte levde upp till föregångaren. Efter den kom i sin tur mästerverket ”Under Jolly Roger” som sedan följdes upp av den medelmåttiga ”Port Royal”. Nu är det med andra ord tid för ett nytt mästerverk.

”Death Or Glory” är ingen ny ”Under Jolly Roger” men det är i alla fall en riktigt bra platta. Redan i första spåret hör vi spelglädjen igen och ”Riding The Storm” är klart en av skivans höjdpunkter med sin Speed metal betoning. Det bjuds på en hel del örongodis i form av den rockiga ”Renegade” eller den gitarrdrivande ”Evilution” . Mästerverken på skivan är dock ”Bad To the Bone” som lyser med glädje, kaxighet och riktigt tung driv. Det andra mästerverket är ”Tortuga Bay” som är en av mina absoluta favoritlåtar med Running Wild. Snabbheten i hela låten gör att det är omöjligt att sitta still. Albumet avslutas med ”The Battle Of Waterloo” och ”March On” som är riktigt snygga båda två och stänger dörren till 80-talet på ett mycket värdigt sätt.

Ett misslyckat försök följt av ett guldkorn, kommer Running Wild fortsätta trenden in på 90-talet? Kom tillbaka och se efter…

Här nedan kan du se ett av skivans mästerverk ”Bad To the Bone”…Älskar man bara inte Rock n Rolfs huvudryckningar….Rock on!