Edguy – Fucking With Fire – 2009

Betyg 3.8/5

Liveskivor är något jag både älskar och hatar. Att jag älskar dem är för att det är ett väldigt trevligt sätt att bli introducerad till ett band. Det är oftast bandets starkaste material som presenteras samtidigt som bandet backas upp av skrikande fans vilket gör att bandet och materialet upphöjs. Anledningen till att jag hatar liveskivor är för att det oftast inte har speciellt lång livslängd. Man lyssnar igenom skivan och sen är det bra sen. Det är ytterst sällan jag väljer liveversionen av en låt framför studioversionen, det enda bandet som jag tycker lyckas med sina liveskivor är Maiden.

Så frågan är väl hur bra fungerar Edguy live? Svaret är faktiskt väldigt bra. Tobias sammet är en perfekt frontfigur som får publiken att praktiskt taget göra vad han vill. Skivan består av 14 låtar och många favoriter finns med i setlistan. Låtar som "Fucking with Fire", "Babylon", "Lavatory Love Machine", "Land Of The Miracle" och "Vain Glory Opera" för att nämna några är alla del av Edguys toppskikt och funerar mycket bra live. Det ända felet med denna liveskiva är att det är en cd, jag vill hellre ha den som DVD då det skulle verkligen, tror jag göra bandet mer rättvisa. Som tur var finns den som DVD också det bara är att min ekonomi inte tillåter mig att införskaffa mitt exemplar ännu. Med den visuella upplevelsen hoppflätad med den musikaliska briljansen så kan nog tyskarna i Edguy förvänta sin ett snäpp högre på betyg skalan. Till dess så får de bara 3,8 utav 5 möjliga.

här nedan kan du beskåda en del av DVD, låten heter "Save Me". är det bara jag som blir sugen på DVD:n?

Alestorm – Black Sails At Midnight – 2009

Betyg 4/5

Äntligen har jag tagit mig tiden att lyssna igenom Alestorms nya fullängdare, Black Sail At Midnight och efter första lyssningen var mitt helhetsuttrycket relativt positivt. Jag visste ju sedan innan att de skulle ha svårt att matcha deras debut, och mycket riktig faller Alestorm lite kort i det anseendet men det är trots det väldigt underhållande dryga 45 minuter vi bjuds på.

Skivan har tyvärr några bergstoppar likväl några dalar vilket gör att betyget sänks något, då helhetsupplevelsen får sig lite av en smäll. Dock är bergstopparna väldigt höga och vissa skulle till och med kunna passa på deras debut.

För den som inte känner till Alestorm spelar de en form av folk/pirat metal med stora inslag av power metal och ibland en hel del Thrash. Det är väldigt melodiöst tack vare den ständiga användningen av keyboards. I allmänhet är det väldigt medryckande och mycket baserat kring deras drivande refränger. Vokalerna är i stor mån grova som en pirat, vilket passar väldigt bra till musiken. Söker du efter riktigt imponerande sånginsatser så är nog inte Alestorm bandet för dig men känner du att släppa loss i trekvart är Alestorm kanske just din kopp (bägare) te (öl).

Det finns inte mycket mer att säga än att Alestorm än en gång har lyckats underhålla mig, inte lika bra som debuten med trots det väldigt bra.

*Sista låten är en cover på Eurovison song contest låten ”Wolves Of The Sea” vilket är väldigt underhållande och mycket bättre än originalet.

Warrel Dane – Praise To The War Machine – 2008

Betyg: 4.5/5

För den trogne Nevermore lyssnaren så bör inte Warrel Dane vara ett okänt namn. Med snart femton år som skivsläppande band och en av giganterna inom Progressiva metal så var det väl på tiden att herr Dane släppte ett soloalbum. För den som gillar Nevermore kommer nog även finna tycke för Warrel Danes solomaterial för det är minst lika bra om inte bättre stundvis.

Skivan börjar starkt med "When We Pray" och följs upp av den mist lika bra "Messenger". Det känns som något stort är på gång men tyvärr skjuts mina drömmar ganska omgående ner då spår numer 3, "Obey" drar igång. Här har ni tecken på en riktig personlighetslös melodi, den får mig absolut att inte känna någonting, vilket är konstigt då de första låtarna var snuskigt bra och fick mig att känna i ungefär varje ton. Som tur är varar personlighetskrisen bara en låt för sen är det bara godbitar tills skivan avslutas med "Equillibrium".

Jag skulle kunna säga allt bra med denna skiva men det skulle ta väldigt lång tid. Den som tycker om Progressive/heavy metal med smarta texter (smått samhällskritiska…) bör kolla upp Praise To The war Machine,och tycker ni om det kan ni även spana in Warrel Danes huvudband Nevermore .

Här nedan kan du kolla in videon till låten "Brother", det är verkligen en vacker låt och gråten sitter i strupen hela tiden, ett mästerverk

Running Wild – Rouges en Vogue – 2005

Betyg: 4/5

Så var det tid för den sista skivan i Running Wilds Diskografi, ett markerat slut på en resa. En resa med många höga toppar och djupa dalar, mycket melodier, snabba och stämningsfulla, några oförglömliga mästerverk, en stor mängd härliga gitarrer tillsammans med ett unikt intresse för pirater. Men nu hissar våra tyska pirater segel för en sista gång.

Om Rock ’N Rolf & Co visste att Rouges En Vogue skulle bli det sista kapitlet eller inte i Running wild sagan är svårt att avgöra. Det var ju trots allt 4 år sedan skivan släpptes från att de lägger av totalt nu 2009. Men hursomhelst så tog jag mig an Rouges en Vogue med lite vemod och nästan (bara nästan) en tår i ögat. Det har trots allt varit en underbar karriär och även om man inte har varit med resan hela vägen (inte så mycket alls faktiskt) så har ändå deras musik betytt mycket för mig. Men nog om allt tjafs om att det ska sluta så går vi över till det som betyder något, nämligen musiken.

Rouges en Vogue är nog Running wilds starkaste platta sedan Masquerade år 1995, alltså tio år sedan (2005). Skivan innehåller mer energi och mer glädje än våra pirater har visat på mycket länge. Här bjuds det på mysiga melodier, härliga vokala insatser och det bästa låtmaterialet på kanske 10 år. Det är mer refrängbaserat och ibland känns det lite väl enkelt, men ändå så känns det som enkelheten bara gör saken bättre. Running wild spelar ju inte progressiv metal utan de spelar mer rock’n rollaktig hårdrock, det ska med andra ord vara enkelt och stämningsfullt. Ingen låt är dålig utan det är en bra helhetsupplevelse rakt igenom. avslutningsspåret ”the War” förtjänar dock ett extra omnämnande då det faktisk är första (och sista) gången som Running Wild passerar tio minuter sträcket utan att få det att vara tråkigt, utan den håller en intresserad hela vägen. Att samma låt får sedan avsluta skivan och stänga kontoret för hela Running Wild konceptet gör att den bara att höjs i mina ögon.

En skiva som avslutar en saga med enkelhet men ändå mycket känsla. Running Wild väljer att avsluta med det de gör bäst, alltså medryckande härlig hårdrock.

Running Wild jag kommer att sakna er…

Här nedan är alltså min avslutande lista på mina favoriter i Running Wild Diskografin. (listan är inte enbart efter betygsättningen utan även efter personlig smak och min personliga inställning till skivorna)

Amorphis – Skyforger – 2009

Betyg: 4.2/5

Amorphis har jag alltid associerat med mörker och vinter. Deras förra skiva Silent Waters passade väldigt bra till det temat. Att en mörk vinterdag krympa in under varma filtar (inte för varma då kylan ska då och då göra sig påmind) och lyssna på dessa finska folk/döds melodier var riktigt trevligt och jag hade hoppats att de skulle kunna svalka mig i denna sommarvärmen.  Men den nya skivan håller inte riktigt sig till det temat.

Skyforger är faktisk mer sommaraktig, mer lättsmält, mindre mörker och mer ljus. Den är nästan som Silent Waters motsatts, lite snällare tvilling. Visst är det inte jätte glättigt då låtarna innehåller en visst djup och growlen gör en påmind om att mörkret ligger och gror på undersidan. Men ljuset och hoppet tar ändå överhanden och Amorphis låter gladare och trevligare än man är van vid. Dödsmetallen är ständigt i bakgrunden i ungefär alla låtar utom i "Majestic Beast" där den härliga growlen skapar en skiva med lite mer kontrast då munterheten började kännas lite väl enformigt.

Skyforger är ändå, trots "glädjen" riktigt bra. Albumet är mer refräng baserat än vanligt och många låtar känns väl passande att lyssna på svala sommarkvällar. Att det inte är riktigt lika kallt och mörkt som föregångaren gör inte så mycket då skivan håller mycket hög klass. Den kommer nog mycket sannolikt hamna i min topp 20 i år, rekommenderas starkt

Swashbuckle - Cruise Ship Terror - 2009

Betyg: 4,3 /5 

ja det blir lite mer pirat metal, jag tänkte nämligen kolla upp Alestorms nya skiva Black sails at midnight men tack vare spotify så råkade jag hitta ett annat, liknande band. bandet i fråga heter Swashbuckle och spelar thrash metal med pirat influenser. det låter riktigt läckert faktiskt och jag skulle beskriva dem som lite hårdare än just nämda Alestorm. de gav mig ett leende på mina läppar och det var mycket härliga 7 minuter och en härlig singel med två underbara låtar. rekommenderas starkt och jag hoppas på en lika stark fullängdare...men som sagt det är ju dumt att hoppas...ahh jag hoppas ändå!

Black Sabbath – Paranoid – 1970

Betyg: 3.5/5

Jag har aldrig varit ett Sabbath-fan, jag har faktiskt inte riktigt lyssnat på Sabbath överhuvudtaget. Jag har hört låtar lite då och då som "Paranoid", "Neon knights" och "Iron Man" men jag kan inte minnas att jag lyssnat på en hel skiva med dem. Visserligen har jag hört Heaven & Hell och det är ju nästan Sabbath fast detta är faktiskt mitt första riktiga besök av Sabbath under Sabbath namnet.

Jag började lyssnade på Paranoid för att det kändes som något man måste göra. Som en sådan grej man bara måste ha hört som till exempel Iron maiden’s Number Of The Beast eller Dio’s Holy Diver eller varför inte King Diamond’s Abigail.

 Hursomhelst så skulle gräset klippas idag och Paranoid fick göra mig sällskap. Och jag kan faktiskt inte riktigt förstå hur den fått sådan status som den faktiskt har fått. Skivan är inte dålig, absolut inte men som en klassiker i hårdrocks historian…nja jag vet inte. Visserligen tror jag man kanske måste ha varit med på 70-talet för att bedöma hur stort och nytt det var för musikvärlden, men idag känns skivan lite som en gäspning. Musiken är ju bra och om man tänker på att den gjordes 1970 så ökar respekten men jag är en sådan människa som inte vill ha ursäkter för varför musiken är som den är. Jag vill ha bra musik och sen skiter jag i när den är gjord, punkt slut.

Med risken att få en snyting vill jag säga att paranoid inte är ett mästerverk, den är bra och underhållande men inget tidlöst mästerverk… men jag kanske är för ung för att inse, kanske har jag inte erfarenheten och kanske jag är lite dum och naiv, så vi får väl se om mitt tycke om Paranoid ändras, för nu är den bara okej…

Running Wild . The Brotherhood – 2002

Betyg: 3.9/5

The Brotherhood tar vid där Victory avslutade och fullbordar övergången från Speed/power metal till mer rockigt hårdrock. Farten har minskat avsevärt mycket om man tittar på de tidigare verken och nu är det mer åt ACDC hållet med kaxiga (lite långsamma) gitarrer och rock n roll trummor. Visst finns våra snabbare spår som den instrumentella "Siberian Winter" och den mysigt roliga "Pirate Song" men annars känns tempot lite enformigt.

Skivan är dock långt ifrån dålig då den lite rockiga betoningen passar ganska bra till Rock’n Rolf röst. Det finns några riktiga godbitar som "Soulstripper" och "CrossFire" som är svåra att inte gunga med i. Det bör dock pointeras ut att detta inte är Running Wilds starkaste album och inte i närheten av bandets mästerverk.

Men trots det håller The Brotherhood ganska hög klass rakt igenom och bjuder även på bra underhållning, med undantaget för låten "Detonator" som faktisk är riktigt dålig, där bandet visar en av sina sämre sidor.

Skivan känns även lite väl lång då den med sina två lite svagare bonusspåren klockar in på ca 64 minuter, lite för mycket för att det ska kännas riktigt bra. En Running Wild skiva ska enligt mig vara snabb och relativt kort då deras musik är relativt simpel… Underbart är kort som det heter

En bra skiva som har en del guldkorn rekommenderas till alla Running wild fan.