så har de tråkiga nyheterna även nått mina öron, Gitarristen Manni Schmidt lämnade kultbandet Grave Digger.

det verkar vara så att under en längre tid har schmidt och huvudmannen Chris Boltendahl haft olika syn på saker och ting och nu kunde de helt enkelt inte fotsätta längre. de skiljs dock som vänner enligt bandets hemsida.

enligt mig är detta otroligt tråkigt då jag fullkomligt älskar Grave Digger och har gjort en längre tid nu. manni Schmidts gitarrspel, likväl minspel kommer saknas väldigt mycket från min sida.

*vem som ersätter Schmidt är inte klart ännu

här nedan kan du beskåda låten rebellion (the Clans are Marching) från live dvd 25 To Live (2005), en dvd jag tycker väldigt mycket om.

Scar Symmetry – Dark Matter Dimensions – 2009

Betyg: 5/5

Sedan 2005 har Scar Symmetry släppt hela 4 fullängdare, jag personligen upptäckte dem inte förens deras senaste alster Holographic Universe kom ut förra året. Jag blev otroligt överraskad över att de var så häpnadsväckande bra och kunde blåsa liv i en genre där ständigt nya medelmåttigt ”gothenborg-sound” band poppade upp.  Välförtjänt så mötte svenskarna av ändlöst många bra recensioner genom åren men som många vet så kan inget vara perfekt och nyligen lämnade deras karismatiske frontfigur Christian Älvestam skutan. Trots det och utan att blinka, utan att se sig om, trummade Scar Symmetry på och nu bara året senare så är kanske hårdrockens mest produktiva band redo att förgylla världen med en ny släng melodiös dödsmetall och de med två (!) nya sångare…resultatet? ja kolla in betyget.

Den stora skillnaden mellan Holographic Universe och Dark Matter Dimensions är givetvis sånginsatserna.  På förra skivan var det väldigt mycket stämsång och growlandet kom  i många lägen lite i andra hand. Nu så är fokuset mer balanserat, betydligt mer growl och mycket mer levande sådan då Roberth Karlsson fullkomlig äger. Jag älskade Holograpic Universe och Älvestams sång var  i många lägen fenomenal men nu tycker att det har utvecklats till det bättre. Just growlandet är det speciella på Dark Matter Dimensions  då det ger en sådan kontrast till de ljusa rensångs partierna. Det bokstavligen slår gnistor då de överlappande growlingarna från herr Karlsson skriker i munnen på varandra. Avgrundsvrål mot  mer ljusa, smått satanistiska väsanden. Effekten blir enorm i låtar som Nonhuman  era när i mittpartierna de olika growlstilarna hostar upp sin vrede utan att ta hänsyn av den andre, väldigt läckert. Självklart bjuds vi även på en hel del mäktig rensång också.  I till exempel singeln Noumenom and Phenomenom visar Lars Palmqvist ren perfektion när hans  stämma svävar behaglig till gitarrmelodierna medans Robban Karlsson mullrar i bakgrunden.

Det är helt omöjligt att välja favoritlåtar då hela skivan är så helt otrolig bra. Jag ska dock erkänna att jag först inte var lika förtjust i skivan som jag är nu, den tar lite tid att växa men sen så är den helt underbar.  Helt klart en stark kandidat till titeln Årets Platta.