ytterligare en stor musik ikon har lämnat världen. Nu var det den förredette Crimson Glory sångaren, Midnights (47 år) tur.

Crimson Glory räknas nog idag som en av kultbanden inom Heavy metal och även om de inte blev speciellt kända för allmänhetn skapade de väldigt bra musik son nog sannerligen har påverkat många, mig själv inräknad

här nedan kan du beskoda min favoritlåt med bandet. Låten heter "Dragon Lady" och kommer från deras självbetitlade debut från 1986. 

tyvärr så har det varit lite dåligt med inlägg på sistone, och dessvärre kommer det nog vara just så den närmsta tiden. mitt arbete kommer ta upp en del av min tid så inläggen kommer nog bli lite färre, dock tänker jag göra så gott jag kan men vill inte lova  för mycket

nu blir det lite låttips i alla fall. här nedan kan du beskåda Soilwork och låten "Stabbing The Drama" från skivan med samma namn. perfekt av avnjutas efter ett jobbigt arbetspass. videon är inget mästerverk och sångaren ser lite ut som en vilsen rappare men musiken är riktigt befriande.

Det blev en riktig rysare ända till målsnöret och i slutet var det bara en enda röst som skilde 1:an från 2:an.

vinnaren blev hursomhelst Bon jovi och i den närmsta framtiden ska vi lägga fokuset på bon  jovi's musik katalog

tack för visat intresse

Mr Tungsten

För mer en ett år sedan hörde jag den låten "Cry Seet Freedom" av bandet Tygers Of Pan Tang. jag älskade låten efter första lysnningen men av någon anledning så hamnade den i glömska och jag hörde aldrig låten mer. nu över 12 månader senare ser jag deras namn på en hemsida och jag bara fryser fast. "Dom har jag hört talas om" tänkte jag och tankarna gick med ens till redan nämda "Cry Sweet Freedom". Hur jag kunde glömma bort detta bandet är för mig en gåta, det är ju så förbaskat bra. Jag är faktiskt lite sur på mig själv över att jag lät ett sådant bra band försvinna från min radar. 

ja ja nog snackat, dagens låt kanske ni kan lista ut är "Cry Sweet Freedom" av Tygers Of Pan Tang

Så var det här med omröstningen… tydligen har alla (utom en… tack mitt ego behövde i alla fall en röst…) helt enkelt  missat att det pågår en omröstning. Hursomhelst så kommer den inte vara uppe länge till då den 5/7, alltså på söndag är dags för en ny…(lära sig av sina misstag, jag?).

Så skulle det vara så att du vill påverka vilken diskografi det är som granskas här på Tungsten-och-metal så lägg din röst till höger.

Tack på förhand

Mr Tungsten

jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. jag har hittat ett helt underbart band vid namn Majesty och de spelar...ahem... väldigt mycket Power metal. det är väl så här Power Metal ska spelas, det är som en handbok i hur man gör genren Power metal. egentligen när jag lyssnar på det så tycker jag att jag borde inte tycka  om det...och jag kan verkligen förstå männsikor som inte tycker omdet... men jag kan liksom inte låta bli att digga med. tro dock inte att jag inte tycker om Power metal, för det gör jag det bara är så att ibland när det görs med sådan övertygelse som tex Majesty eller Manowar är det svårt att inte lyfta på mungiporna och inse allt som är lustigt med hela genren.

nog snackat ni kan döma själva, här nedan är låten "Sons Of A New Millenium" från skivan Hellforces...den är inte djup men ack så underhållande, helt klart dagens låt

som några kanske har förstått så är jag lite av en Europe-nörd. jag älskar deras sätt att framförmedla melodier, det är väldigt magiskt och styrke givande. så därför tycker jag att det skulle passa bra att avsluta den gångna månaden med lite Europe helt enkelt. hoppas ni uppskattar det lika mycket som jag...

låten heter "Talk to me" från mästerverket Prisoners in Paradise från 1991.

Mötley Crüe – Girls, Girls, Girls – 1987

Betyg: 4/5

Vi närmar oss snabbt den svenska högsommarn och dag för dag så verkar det bli varmare och varmare. Vad passar då bättre än lite skitig glamrock från Los Angeles, inte mycket. Det är såklart Mötley Crüe vi pratar om och denna recension är på deras kanske mest klassika album Girls, Girls, Girls från 1987.

Redan att döma vid albumtiteln så kan man betrakta detta album som väldigt rebellisk, skitig och för somliga kanske på gränsen till nedlåtande. Man kanske kan diskutera i huruvida grabbarna i Mötely Crües inställning till det mottsatta könet är men man måste ändå säga att de måste inneha en väldigt stor kärlek till hälften av jordens befolkning. Visst kan låtar som titelspåret likna kvinnor mer som objekt mer än kanske medmänniskor men trots detta kan man ändå inte undgå att höra en av de större kärleksförklaringarna i musikhistorien till kvinnor, men så klart på Mötley Crües eget speciella sätt.

Om man bara bedömer musiken på denna skiva förtjänar den en klar fyra. Den är välspelad, charmig och väldigt medryckande. I huruvida allt låtmaterialet är diplomatiskt korrekt eller inte väljer vi att inte fokusera på här. Faktiskt är större delen av låtarna helt acceptabla så det är inte så mycket att skrika över. Det är bara att Mötley Crüe har fått lite av en stämpel som kvinnotjusare så det kanske bara är därför som det känns så när man hör deras musik. Men tycker du om glamrock så tycker du om Mötley Crüe kort och gott…

Självklar bjuder vi på ett smakprov från detta, trots allt klassika album. här nedan kan du avnjuta  låten "Wild Side".